”Där kommer du och få se soldater som har krigat i andra världskriget” sa Bengan och Bolle när jag berättade att jag skulle följa med till Tyskland på semester på mitt första sommarlov. Det var 10 år sedan som andra värdskriget tog slut och för oss smågrabbar kändes det både nära och långt bort, men tillräckligt nära för att det skulle kännas verkligt på det viset som dom uttryckte det.
Vi skulle åka till Travemunde. Där hade mina föräldrar hyrt en lägenhet som var inhyst i ett fyrtorn. I huset bodde också dom som ägde lägenheten. Ett äldre par med en hund. En spets som hette Kessy och som skulle bli min bästis under dom följande två veckorna. Kessy var en matglad liten bästis som ofta försökte att äta upp min mat när hennes var slut. Jag fick passa mig om det var mat som jag tyckte om, så det inte plötsligt var tomt på tallriken. Mat jag inte tyckte om var jag inte så påpasslig med att vakta. Vi åt i en berså utanför vår lilla lägenhet med utsikt ner mot den stora sandstranden när det var fint väder och Kessy som var mycket läraktig lärde sig snart vilka tider som gällde och på vilken stol jag brukade sitta. Det hela var mycket praktiskt eftersom ju allt som serverades inte var i min smak men ofta i Kessys smak. Omärkligt kunde jag skicka ner bitar under bordet jag inte tyckte om och ganska snart var det tomt på min tallrik, vilket fick värdinnan att gång på gång berömma mig för min goda matlust. Sånt gillade hon.
Under den här perioden var Tyskland delat. När dom allierade hade vunnit andra världskriget och man i princip hade mött varandra i mitten av Tyskland, delade man upp landet i olika delar. Så fort man kommit överens om hur gränserna skulle dras, byggde Ryssarna en mur i Berlin och drog kraftig taggtråd i resten av Tyskland för att skilja deras område från väst. Många tragedier utspelade sig när man gjorde detta. Gränsen och skiljelinjen drogs utan hänsyn till människorna. Släkter, familjer, äkta par, föräldrar / barn, vänner, arbetsgrupper delades och hamnade på var sin sida om skiljelinjen. Många försökte nå varandra genom taggtråden. Man sträckte ut sina händer för att greppa tag i varandra och på det viset försöka få över den andra personen till sitt område. Oftast var det människor på östsidan som försökte ta sig över till västsidan, men taggtrådsområdet som blev bredare och bredare blev allt svårare att forcera och många blev skjutna av vakterna från öst under försöken och blev liggande inne i taggtrådsområdet till anhörigas förtvivlan som ofta stod och väntade på västsidan och utan att kunna göra något bevittnade katastrofen.
En del av denna skiljelinje löpte strax öster om Travemunde. Efter att vi gjort en utflykt till Lubeck och bevittnat den gamla staden där och den lutande stadsporten for vi till gränsen uppe vid havet. Vi gick omkring i området invid det stora ingenmanslandet och tittade bort mot östsidan och såg där tre unga flickor som stod och vinkade åt vårt håll. I vakttornet intill satt två soldater, förmodligen inte mycket äldre än flickorna, och riktade sina kulsprutor mot oss. Farsan stod länge och tittade åt deras håll. Han tände en cigarett, drog ett djupt halsbloss och vinkade tillbaka. Vi var tysta. Jag var tyst, morsan var tyst och farsan likaså. Ett slags märklig stämning la sig över oss när vi sen såg hur flickorna plockade upp rosor dom hade i en korg och kastade allt vad dom kunde in i området. Någon kanske hade blivit skjuten just där under ett flyktförsök, trodde farsan. Kanske en anhörig till flickorna.
Den allvarliga, nästan religiösa stämningen, bröts plötsligt då två stora turistbussar fulla med amerikanska turister bromsade in så vägdammet rykte kring däcken. Plötsligt var området fyllt av hojtande cowboys som i Europa på den här tiden gjort sig kända för att alltid ha största bilarna, största träden, största allt möjligt, och vi såg hur flickorna på den andra sidan drog sig bakåt och försvann. Vi promenerade då rätt igenom den bullriga turistgruppen, bort mot busshållplatsen för att oss tillbaka till Travemunde.
När vi lämnade Travemunde några dagar senare och när vi gått ombord på den stora passagerarbåten med riktning mot Trelleborg, stod Kessy och hennes matte och husse på kajen och vinkade farväl. Värdparet ropade något på tyska och farsan förklarade att dom ropade att vi var välkomna tillbaka. Kessy skällde två gånger och vad hon sa vet vi inte. Kanske tackade hon för dom tyska korvarna och surkålen hon fått av mig.
söndag 13 juni 2010
måndag 7 juni 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
