Det rustades till stor fest på sommarstället ute i Skuru på Värmdö utanför Stockholm som vi hyrde vid den här tiden. I bakre delen av byggnaden, som var ett gammalt stall, fanns en stor loge där själva festen skulle vara. I den främre fanns själva bostadsdelen. Jag, som då var på väg att lämna första klass och som älskade korv med bröd med senap och ketchup hade fått löfte om att få äta hur mycket som helst, och jag skulle få vara uppe hur länge som jag orkade. Lyckan visste inga gränser när jag småspringande deltog i festförberedelserna. Vi riggade ballonger och två musiker anlände strax före gästerna. Det var försommar. Syrenerna hade inte helt blommat ut och den lövade omgivningen var precis så där fullspäckad med ljusgrön prakt som ett naturens eget salladsbord. Det glimmade löftesrikt i luften och vattenytan nere på Skurusundet blänkte i kvällssolen.
Det var mycket folk. Jag var det enda barnet. Meningen var att det skulle vara ett par stycken till men dom hade hamnat någon annanstans. Efter att gästerna lite trevande startat med den fasta födan i kombination med den rinnande övergick man senare till att enbart inta den rinnande. Det skålades, det dansades, det kramades, det sjöngs och mitt i allt detta fanns jag, en ensam 7 åring i 1950 talets Sverige. Mitt i ett vimmel bland festsugna vuxna, stod jag och hävde i mig korv med bröd med massor av senap och ketchup som jag då och då sköljde ner med apelsinläsk. Min mor ville dansa och gjorde det med besked. Jag såg henne snurra runt till musiken hela tiden och i ett obevakat ögonblick greppade hon tag i mig och drog in mig i dansens virvlar. Jag som kämpade förtvivlat med att hålla en av korvarna kvar i ena handen när ja snurrades runt kände till slut hur den sakta gled ur mitt grepp och hela handen blev full av senap och ketchup som sedermera hamnade på både byxor och på min nystrukna skjorta. Detta var nu inget större problem för en livsnjutare. Bara att torka av så gott det gick. Vad som däremot blev ett problem var att alla korvar jag hade i min mage, nu plötsligt ville ut. Magen började dansa även den och jag gjorde mig loss, sprang ut och försvann bakom knuten där jag böjde mig fram. I samma stund som jag höll på att få upp allt hörde jag snett bredvid mig det typiska illamåendeljudet från en annan person än mig och jag tittade förvånat åt sidan och såg där farbror Arne. Han hann före helt enkelt och när han var klar tittade han flinande på mig och sa "”urrrrk skåååål"” varpå han vinglade iväg. Jag kom helt av mig och undrande över om det var korven eller något av det andra som gjorde hans tillstånd.
Illamåendet la sig sakta och jag tog en sväng genom det höga gräset som var i höjd med mitt hårfäste och som sträckte sig fram till tomtgränsen där sluttningen ner mot Skurusundet tog vid. Jag följde en upptrampad slingrande stig och hörde lite på avstånd musiken, sången, skratten och ett och annat vrål. När jag nått nästan ända fram till tomtgränsen och hade sundet framför mig där vita segel lite slappt fladdrade i den mojnande kvällsbrisen, höll jag på att snubbla över två personer som lät ansträngda. Som om dom hade ont både här och där. Dom hade hamnat liggande i skydd av vegetationen och hade dessutom tappat en del av sina kläder som låg vid sidan om dom. Han över henne och jag stannade strax framför dom utan att dom såg mig och kunde konstatera att dom inte bara tappat en del kläder utan att dom kläder dom fortfarande hade på sig, var i en väldig oordning. Min ringa kunskap om naturens gång och min instinkt sa mig att jag diskret borde backa därifrån och att dom inte behövde vare sig sjukvårdare eller hjälp på annat sätt.
Festen avtog inte förrän det var ljust. Överallt fanns det människor. Många i sovande ställning men flera var vakna och hade nu börjat diskutera sånt som man gjorde som vuxen på småtimmarna på en fest om man inte hade hamnat i det höga gräset vill säga. Nämligen världsproblemen. Efterkrigstidens stora trauma och varför Sverige egentligen hade klarat sig från att behöva delta i andra världskriget, liksom i det första världskriget. Några höjde rösten. Några satt och hickade och en bit bort hörde jag hur några var osams. Skrik ordväxling avlöstes av sång och munterhet och jag gick in bostadsdelen till hörnan där min säng stod och la mig ner med kläderna på och flöt genast in i sömnens och i drömmarnas värld där jag såg hur den ena varmkorven efter den andra kom seglande för mitt inre i takt till musiken.
Namnet Arne är fingerat.
måndag 31 maj 2010
fredag 21 maj 2010
SALT o PEPPARLIGAN, Självbiografisk kortnovell (3)
Vi Stockholmska förortsungar levde i en hotfull och farlig värld i början av 1950 talet. I alla fall ur vår egen synvinkel. Farorna lurade bakom varje hörn kunde vi tycka. Alla såg det naturligtvis inte så men många av oss gjorde det. Fantasin visste inga gränser. Hierarkin mellan oss var stenhård men även solidariteten kunde vara stark när det gällde. Bataljer mellan enskilda och krig mellan gårdar och områden där hemmagjorda vapen, slangbellor och sten användes avlöstes av harmlösa brännbollsmatcher och annan fredlig lek. Själv gick jag omkring med en stor slangbåge, eller slangbella som det också kallades, i bakfickan där spänngummit bestod av hopknutna ventilgummin och som sköt iväg både kottar och sten i vida bågar över gräsmattor och asfalterade gångvägar. Varje kväll, när jag skulle in, så gömde jag min slangbella i en grop bakom cykelstället utanför porten och varje eftermiddag när jag kom hem från plugget, kollade jag om den fanns kvar. Det var viktigt att den låg där, för plötsligt kunde det komma ett påbud från dom äldre killarna att det var krig mot den eller den gården eller dom på andra sidan Riks 1 an, dagens E 4 an. Hägersten kunde vara en spännande trakt.
Inte för att jag sköt någon med min slangbåge, men den skulle vara med när man sprang där i dom bakersta leden och tjöt som en indian. Vi småkillar höll oss oftast på behörigt avstånd från frontlinjen och lät dom stora, tuffa grabbarna sköta fighten. Dom som hade både luftgevär och stenslungor och som var stora och orädda. Det var den uppdelningen som gällde och ingen ifrågasatte den. Det var heller inte många som blev skadade på riktigt. Det fanns en heder i att slåss på ett gentlemannamässigt sätt. När vi brakade ihop med våra motståndare och knytnävarna började snurra som dagens vindmöllor och någon blev golvad, antingen av slag eller av nedbrottning, så var kampen över för dennes del. Ingen sparkade eller slog på någon som låg ner. Man backade undan och den som blivit nedkämpad erkände sig besegrad och när tillräckligt många golvats i den ena gruppen, utropade man sig till vinnare i den andra gruppen och vände åter mot sina domäner i jubelrop och sång. Vid några tillfällen var krigen så stora och vi ungar så många att vi drog till oss rättvisans tjutande svart vita bilar som kom för att sära på oss. Vid ett tillfälle spärrades trafiken helt av oss och trafikstockningar uppstod på Södertäljevägen, dagens E 4 an. Vi hörde polisbilarna på långt håll, så innan dom kommit fram, var vi långt upp i närmsta skogsparti. Vid dessa stora slag kunde det hända att någon träffades av någon slangbella eller kanske ett luftgevär i låret etc. Denne bars då bort och bakåt i stridslinjen av flera av oss andra och betraktades automatiskt som hjälte. Bort och i skydd och fick sedan hjälp att ta sig hem till intet ont anande föräldrar för omplåstring.
Men det var inte enbart dessa bataljer, krig och uppgörelser som skapade otrygghet. Intill Torget fanns ett berg där ”salt och pepparligan” höll hus. Om man inte passade sig kunde dom plötsligt komma uppdykande ur buskarna och fånga en och skära upp handlederna på en och strö salt och peppar i såren, sades det och vid ett tillfälle blev jag och Bolle faktiskt också infångade på exakt det sättet som skrönan påstod att det gick till. Bolle lyckades slita sig loss, men mig bar dom upp i en bergsskreva. Jag tror dom var fyra, fem stycken och fler år äldre än vad vi var. Dom skrattade och hojtade och jag tjöt av rädsla. Jag slogs för mitt liv i denna bergsskreva, alltmedan folk passerade strax nedanför på väg till eller ifrån Konsum, kånkande på sina matkassar längs gångvägen. Efter en stund lyckades jag komma loss med ena armen medan grabbarna skrattade allt vad dom kunde åt min kamp. Min fria arm viftade förtvivlat utan att kunna befria hela mig men jag tänkte i alla fall inte finna mig i mitt öde utan kamp. Att få handleden uppskuren och fylld med salt och peppar var inget jag längtade efter. Jag minns att jag fladdrade med blicken för att se om jag kunde se kniven och salt och pepparkaren som dom ju borde ha haft med sig, men jag lyckades aldrig få se något av dessa attiraljer.
Lika plötsligt som jag blev infångad blev jag också fri. Dom släppte mig och jag for som ett expresståg ner över berg och sten och ner på gångstigen och hemåt där Bolle mötte mig.. Vi stod sedan länge och såg åt berget till och tyckte att vi kunde höra tjut och rop på hjälp. Kanske hade någon annan blivit infångad. Kanske inbillade vi oss bara. Jag blev hur som helst gårdens hjälte ända tills det blev kväll och dagen efter var det andra äventyr som gällde.
Ingen vet om det var en verklig ”Salt och pepparliga” som överfallit oss eller om det var ett gäng äldre grabbar som tyckte det var kul att förverkliga myten om den förskräckliga myten. I alla fall var det en ruggig upplevelse. Jag såg ingen kniv och inget salt och peppar men det var inget jag fokuserade på där jag sparkande slogs för mitt liv strax ovanför Konsum och fontänen mitt på torget och ovanför alla dom människor som inte märkte ett skvatt där dom vandrade på gångvägen strax nedanför. Det finns en ganska utbredd villfarelse idag om att på den tiden hade vi barn vuxna som förebilder och trygghet på ett helt annat sätt än vad man har idag. Att vuxna rörde sig ute bland oss på ett annat sätt än idag. Jag vill nog påstå att det var ganska lika som det är nu. Åtminstone i mina uppväxttrakter. Inte såg vi många vuxna röra sig naturligt ute bland förortslängorna, förutom när dom var på väg till och från någonstans. Bristen på vuxna förebilder ute på gator och torg och under gatlyktor gjorde att det var den starke eller den smarte som klarade sig bäst. Nä, vårt rike var ett vuxenlöst och ett laglöst land. Ett hierarkiskt, spännande ingenmansland bland sandlådor, gungställningar, gräsmattor, gångstigar, återvändsgator och förortshus. Där gällde det att överleva. Inte rent kroppsligt kanske men mentalt. Att skapa trygga relationsnät var ett måste och den som kunde det kunde uppleva denna mytiska tid som en ljus tid. Den som däremot inte hade möjlighet till det, kan nog kanske minnas denna tid som en mindre ljus tid, men så är det väl med dom flesta tidevarv.
(Namnet Bolle är fingerat)
Inte för att jag sköt någon med min slangbåge, men den skulle vara med när man sprang där i dom bakersta leden och tjöt som en indian. Vi småkillar höll oss oftast på behörigt avstånd från frontlinjen och lät dom stora, tuffa grabbarna sköta fighten. Dom som hade både luftgevär och stenslungor och som var stora och orädda. Det var den uppdelningen som gällde och ingen ifrågasatte den. Det var heller inte många som blev skadade på riktigt. Det fanns en heder i att slåss på ett gentlemannamässigt sätt. När vi brakade ihop med våra motståndare och knytnävarna började snurra som dagens vindmöllor och någon blev golvad, antingen av slag eller av nedbrottning, så var kampen över för dennes del. Ingen sparkade eller slog på någon som låg ner. Man backade undan och den som blivit nedkämpad erkände sig besegrad och när tillräckligt många golvats i den ena gruppen, utropade man sig till vinnare i den andra gruppen och vände åter mot sina domäner i jubelrop och sång. Vid några tillfällen var krigen så stora och vi ungar så många att vi drog till oss rättvisans tjutande svart vita bilar som kom för att sära på oss. Vid ett tillfälle spärrades trafiken helt av oss och trafikstockningar uppstod på Södertäljevägen, dagens E 4 an. Vi hörde polisbilarna på långt håll, så innan dom kommit fram, var vi långt upp i närmsta skogsparti. Vid dessa stora slag kunde det hända att någon träffades av någon slangbella eller kanske ett luftgevär i låret etc. Denne bars då bort och bakåt i stridslinjen av flera av oss andra och betraktades automatiskt som hjälte. Bort och i skydd och fick sedan hjälp att ta sig hem till intet ont anande föräldrar för omplåstring.
Men det var inte enbart dessa bataljer, krig och uppgörelser som skapade otrygghet. Intill Torget fanns ett berg där ”salt och pepparligan” höll hus. Om man inte passade sig kunde dom plötsligt komma uppdykande ur buskarna och fånga en och skära upp handlederna på en och strö salt och peppar i såren, sades det och vid ett tillfälle blev jag och Bolle faktiskt också infångade på exakt det sättet som skrönan påstod att det gick till. Bolle lyckades slita sig loss, men mig bar dom upp i en bergsskreva. Jag tror dom var fyra, fem stycken och fler år äldre än vad vi var. Dom skrattade och hojtade och jag tjöt av rädsla. Jag slogs för mitt liv i denna bergsskreva, alltmedan folk passerade strax nedanför på väg till eller ifrån Konsum, kånkande på sina matkassar längs gångvägen. Efter en stund lyckades jag komma loss med ena armen medan grabbarna skrattade allt vad dom kunde åt min kamp. Min fria arm viftade förtvivlat utan att kunna befria hela mig men jag tänkte i alla fall inte finna mig i mitt öde utan kamp. Att få handleden uppskuren och fylld med salt och peppar var inget jag längtade efter. Jag minns att jag fladdrade med blicken för att se om jag kunde se kniven och salt och pepparkaren som dom ju borde ha haft med sig, men jag lyckades aldrig få se något av dessa attiraljer.
Lika plötsligt som jag blev infångad blev jag också fri. Dom släppte mig och jag for som ett expresståg ner över berg och sten och ner på gångstigen och hemåt där Bolle mötte mig.. Vi stod sedan länge och såg åt berget till och tyckte att vi kunde höra tjut och rop på hjälp. Kanske hade någon annan blivit infångad. Kanske inbillade vi oss bara. Jag blev hur som helst gårdens hjälte ända tills det blev kväll och dagen efter var det andra äventyr som gällde.
Ingen vet om det var en verklig ”Salt och pepparliga” som överfallit oss eller om det var ett gäng äldre grabbar som tyckte det var kul att förverkliga myten om den förskräckliga myten. I alla fall var det en ruggig upplevelse. Jag såg ingen kniv och inget salt och peppar men det var inget jag fokuserade på där jag sparkande slogs för mitt liv strax ovanför Konsum och fontänen mitt på torget och ovanför alla dom människor som inte märkte ett skvatt där dom vandrade på gångvägen strax nedanför. Det finns en ganska utbredd villfarelse idag om att på den tiden hade vi barn vuxna som förebilder och trygghet på ett helt annat sätt än vad man har idag. Att vuxna rörde sig ute bland oss på ett annat sätt än idag. Jag vill nog påstå att det var ganska lika som det är nu. Åtminstone i mina uppväxttrakter. Inte såg vi många vuxna röra sig naturligt ute bland förortslängorna, förutom när dom var på väg till och från någonstans. Bristen på vuxna förebilder ute på gator och torg och under gatlyktor gjorde att det var den starke eller den smarte som klarade sig bäst. Nä, vårt rike var ett vuxenlöst och ett laglöst land. Ett hierarkiskt, spännande ingenmansland bland sandlådor, gungställningar, gräsmattor, gångstigar, återvändsgator och förortshus. Där gällde det att överleva. Inte rent kroppsligt kanske men mentalt. Att skapa trygga relationsnät var ett måste och den som kunde det kunde uppleva denna mytiska tid som en ljus tid. Den som däremot inte hade möjlighet till det, kan nog kanske minnas denna tid som en mindre ljus tid, men så är det väl med dom flesta tidevarv.
(Namnet Bolle är fingerat)
tisdag 18 maj 2010
söndag 9 maj 2010
PLUGGET, Självbiografisk kortnovell (2)
Jag minns inte exakt hur många vi var i vår klass, men strax under 30 elever rörde det sig om. Varje morgon samlades vi i grupper på skolgården och vi grabbar visade varandra stolt våra senaste kap, uppfinningar eller liknande. Tex. en brandbil som kunde blinka eller historiens längsta daggmask instängd i en tom snusdosa med lufthål. Vattenkammade och propra stod vi där och imponerat beundrade varandras personliga tillhörigheter ända tills det ringde in. Då var det dags att gå (kuta när ingen vuxen såg det) upp till klädhängarna intill klassrumsdörren i korridoren och där ställa upp sig på led framför fröken som lite barskt men moderligt stod framför oss och väntade på att några av klassens lite ostyriga också skulle ställa in sig i ledet. En av dom var ofta jag. När vi alla stod där, lät hon hälsa alla god morgon och vi svarade i kör, god morgon, därefter fick vi gå in. Var det så att någon eller några av oss inte kunde konsten att gå utan började småspringa, var det obevekligen ut i korridoren för att göra om proceduren. Året var 1955 och det rådde en annorlunda ordning i plugget då än det ofta gör idag när detta skrivs.
Inne i klassrummet ställde vi oss vid sidan av våra bänkar och väntade till dess att fröken gav oss tillstånd att sitta. Därefter började hon ropa upp oss. När detta var gjort var det dags att ta upp våra böcker i det ämne som gällde för kommande lektion. Läsning var det som jag i det läget hade lätt för och också tyckte var roligast. Skriva tyckte jag också om men jag hade redan då en bedrövlig handstil som drog ner mina omdömen kraftigt. Vi hade ett ämne som hette välskrivning, men som sagt, där gjorde jag ingen större succé. Tur att det finns skrivmaskiner och datorer nu, annars hade ingen kunnat läsa det jag nu skriver.
På rasterna var det ut på skolgården. Bollspel, kull, hoppa hage (mest för tjejerna), brottas, jaga varandra och en och annan skärmytsling men inga större skismer. Då och då var det några som rykte ihop och genast bildades en ring runt dom två slagskämparna som rullade runt i gruset så dammet yrde. Antingen hejade man på det ena eller den andra ända tills det dök upp någon lärare runt knuten och då var allt över. Själv var jag sällan inblandad i dylika handgemäng. Jag hade en ovanlig förmåga att prata mig ur konflikter så att motståndaren varken visste ut eller in. För det mesta, men inte alltid och ett av undantagen var när jag blev påhoppad och kallad för något nedsättande av något slag som jag inte minns idag men som gjorde att jag tände till ordentligt. Min antagonist märkte detta och tog ett steg bakåt när jag gjorde mitt utfall mot honom, varpå han började springa med mig efter sig. Vi sprang och sprang runt skolgården och längs vår väg växte publikintresset och efter två varv orkade ingen av oss längre utan sjönk ner i gruset. Först han och två steg efter kom jag och gjorde detsamma och jag som nu hade min chans att ge igen, var så trött att jag inte orkade och dessutom hade ilskan glidit iväg någonstans under språngmarschen. Undrar om jag över huvud taget ens kom ihåg varför jag hade blivit arg. Jag gled ner intill honom, flåsade och i samma stund som jag försökte bestämma mig för hur jag skulle gå tillväga, ringde det in. Räddad av att rasten var slut.
Vi ”förstagluttare” inrymdes i den övre korridoren i den fristående, två våningar höga klassrumsbyggnaden, tillsammans med andra och tredjeklassarna. Där stod som sagt vår fröken, utanför klassrummet och hälsade oss välkomna på morgonen. Hon var en av den gamla sortens ”SKOLFRÖKEN”. Mycket bestämd, moderlig och en självklar auktoritet. Henne busade man inte för mycket med. Hon satte tydliga gränser och man visste vad som gällde och hon ingjöt positiv respekt. Henne lydde man… om man kunde. Om man inte redan hade satt igång pratmaskinen inuti sig själv så mycket att det inte gick att få stopp på den. Detta hände tyvärr mig alltför ofta och redan i första klass blev jag en av dem som toppade hemanmärkningsligan. Jag gjorde inte så ofta medvetna bus och otillåtna manövrar om jag ska vara ärlig, men jag snackade. Snackade, snackade och snackade och självklart vid fel tillfällen för det mesta. Jag såg kvickheter i nästan allt som sades och gjordes och jag kunde inte låta bli att föra dem till torgs. Fröken tittade strängt på mig och kommenderade mig att vara tyst en gång, sedan två gånger och vid den tredje gången blev det anmärkning. En lapp som skulle bäras hem och bli påskriven av föräldrarna, eller målsman, som det hette, vilket för mig blev morsan. Hon jobbade deltid periodvis under den här delen av min uppväxt och var därför ofta hemma på eftermiddagarna.Jag skyndade mig att visa henne lappen innan farsan skulle komma hem. Då slapp man husförhöret. Hon bannade, suckade och sen hällde hon upp chokladen och satte sig mitt emot mig och frågade hur dagen för övrigt hade varit. Jag berättade och / eller satt tyst och lyssnade på det hon berättade, drack min choklad, åt min mellanmålsmacka eller bulle och när hon sedan reste sig och gick ut i köket för att förbereda kvällsmaten, stack jag ut. Ut till eftermiddagarnas äventyr i trakten runt förortshusen. Men det är en annan historia.
Inne i klassrummet ställde vi oss vid sidan av våra bänkar och väntade till dess att fröken gav oss tillstånd att sitta. Därefter började hon ropa upp oss. När detta var gjort var det dags att ta upp våra böcker i det ämne som gällde för kommande lektion. Läsning var det som jag i det läget hade lätt för och också tyckte var roligast. Skriva tyckte jag också om men jag hade redan då en bedrövlig handstil som drog ner mina omdömen kraftigt. Vi hade ett ämne som hette välskrivning, men som sagt, där gjorde jag ingen större succé. Tur att det finns skrivmaskiner och datorer nu, annars hade ingen kunnat läsa det jag nu skriver.
På rasterna var det ut på skolgården. Bollspel, kull, hoppa hage (mest för tjejerna), brottas, jaga varandra och en och annan skärmytsling men inga större skismer. Då och då var det några som rykte ihop och genast bildades en ring runt dom två slagskämparna som rullade runt i gruset så dammet yrde. Antingen hejade man på det ena eller den andra ända tills det dök upp någon lärare runt knuten och då var allt över. Själv var jag sällan inblandad i dylika handgemäng. Jag hade en ovanlig förmåga att prata mig ur konflikter så att motståndaren varken visste ut eller in. För det mesta, men inte alltid och ett av undantagen var när jag blev påhoppad och kallad för något nedsättande av något slag som jag inte minns idag men som gjorde att jag tände till ordentligt. Min antagonist märkte detta och tog ett steg bakåt när jag gjorde mitt utfall mot honom, varpå han började springa med mig efter sig. Vi sprang och sprang runt skolgården och längs vår väg växte publikintresset och efter två varv orkade ingen av oss längre utan sjönk ner i gruset. Först han och två steg efter kom jag och gjorde detsamma och jag som nu hade min chans att ge igen, var så trött att jag inte orkade och dessutom hade ilskan glidit iväg någonstans under språngmarschen. Undrar om jag över huvud taget ens kom ihåg varför jag hade blivit arg. Jag gled ner intill honom, flåsade och i samma stund som jag försökte bestämma mig för hur jag skulle gå tillväga, ringde det in. Räddad av att rasten var slut.
Vi ”förstagluttare” inrymdes i den övre korridoren i den fristående, två våningar höga klassrumsbyggnaden, tillsammans med andra och tredjeklassarna. Där stod som sagt vår fröken, utanför klassrummet och hälsade oss välkomna på morgonen. Hon var en av den gamla sortens ”SKOLFRÖKEN”. Mycket bestämd, moderlig och en självklar auktoritet. Henne busade man inte för mycket med. Hon satte tydliga gränser och man visste vad som gällde och hon ingjöt positiv respekt. Henne lydde man… om man kunde. Om man inte redan hade satt igång pratmaskinen inuti sig själv så mycket att det inte gick att få stopp på den. Detta hände tyvärr mig alltför ofta och redan i första klass blev jag en av dem som toppade hemanmärkningsligan. Jag gjorde inte så ofta medvetna bus och otillåtna manövrar om jag ska vara ärlig, men jag snackade. Snackade, snackade och snackade och självklart vid fel tillfällen för det mesta. Jag såg kvickheter i nästan allt som sades och gjordes och jag kunde inte låta bli att föra dem till torgs. Fröken tittade strängt på mig och kommenderade mig att vara tyst en gång, sedan två gånger och vid den tredje gången blev det anmärkning. En lapp som skulle bäras hem och bli påskriven av föräldrarna, eller målsman, som det hette, vilket för mig blev morsan. Hon jobbade deltid periodvis under den här delen av min uppväxt och var därför ofta hemma på eftermiddagarna.Jag skyndade mig att visa henne lappen innan farsan skulle komma hem. Då slapp man husförhöret. Hon bannade, suckade och sen hällde hon upp chokladen och satte sig mitt emot mig och frågade hur dagen för övrigt hade varit. Jag berättade och / eller satt tyst och lyssnade på det hon berättade, drack min choklad, åt min mellanmålsmacka eller bulle och när hon sedan reste sig och gick ut i köket för att förbereda kvällsmaten, stack jag ut. Ut till eftermiddagarnas äventyr i trakten runt förortshusen. Men det är en annan historia.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
