SALT o PEPPARLIGAN, Självbiografisk kortnovell (3)

Vi Stockholmska förortsungar levde i en hotfull och farlig värld i början av 1950 talet. I alla fall ur vår egen synvinkel. Farorna lurade bakom varje hörn kunde vi tycka. Alla såg det naturligtvis inte så men många av oss gjorde det. Fantasin visste inga gränser. Hierarkin mellan oss var stenhård men även solidariteten kunde vara stark när det gällde. Bataljer mellan enskilda och krig mellan gårdar och områden där hemmagjorda vapen, slangbellor och sten användes avlöstes av harmlösa brännbollsmatcher och annan fredlig lek. Själv gick jag omkring med en stor slangbåge, eller slangbella som det också kallades, i bakfickan där spänngummit bestod av hopknutna ventilgummin och som sköt iväg både kottar och sten i vida bågar över gräsmattor och asfalterade gångvägar. Varje kväll, när jag skulle in, så gömde jag min slangbella i en grop bakom cykelstället utanför porten och varje eftermiddag när jag kom hem från plugget, kollade jag om den fanns kvar. Det var viktigt att den låg där, för plötsligt kunde det komma ett påbud från dom äldre killarna att det var krig mot den eller den gården eller dom på andra sidan Riks 1 an, dagens E 4 an. Hägersten kunde vara en spännande trakt.

Inte för att jag sköt någon med min slangbåge, men den skulle vara med när man sprang där i dom bakersta leden och tjöt som en indian. Vi småkillar höll oss oftast på behörigt avstånd från frontlinjen och lät dom stora, tuffa grabbarna sköta fighten. Dom som hade både luftgevär och stenslungor och som var stora och orädda. Det var den uppdelningen som gällde och ingen ifrågasatte den. Det var heller inte många som blev skadade på riktigt. Det fanns en heder i att slåss på ett gentlemannamässigt sätt. När vi brakade ihop med våra motståndare och knytnävarna började snurra som dagens vindmöllor och någon blev golvad, antingen av slag eller av nedbrottning, så var kampen över för dennes del. Ingen sparkade eller slog på någon som låg ner. Man backade undan och den som blivit nedkämpad erkände sig besegrad och när tillräckligt många golvats i den ena gruppen, utropade man sig till vinnare i den andra gruppen och vände åter mot sina domäner i jubelrop och sång. Vid några tillfällen var krigen så stora och vi ungar så många att vi drog till oss rättvisans tjutande svart vita bilar som kom för att sära på oss. Vid ett tillfälle spärrades trafiken helt av oss och trafikstockningar uppstod på Södertäljevägen, dagens E 4 an. Vi hörde polisbilarna på långt håll, så innan dom kommit fram, var vi långt upp i närmsta skogsparti. Vid dessa stora slag kunde det hända att någon träffades av någon slangbella eller kanske ett luftgevär i låret etc. Denne bars då bort och bakåt i stridslinjen av flera av oss andra och betraktades automatiskt som hjälte. Bort och i skydd och fick sedan hjälp att ta sig hem till intet ont anande föräldrar för omplåstring.

Men det var inte enbart dessa bataljer, krig och uppgörelser som skapade otrygghet. Intill Torget fanns ett berg där ”salt och pepparligan” höll hus. Om man inte passade sig kunde dom plötsligt komma uppdykande ur buskarna och fånga en och skära upp handlederna på en och strö salt och peppar i såren, sades det och vid ett tillfälle blev jag och Bolle faktiskt också infångade på exakt det sättet som skrönan påstod att det gick till. Bolle lyckades slita sig loss, men mig bar dom upp i en bergsskreva. Jag tror dom var fyra, fem stycken och fler år äldre än vad vi var. Dom skrattade och hojtade och jag tjöt av rädsla. Jag slogs för mitt liv i denna bergsskreva, alltmedan folk passerade strax nedanför på väg till eller ifrån Konsum, kånkande på sina matkassar längs gångvägen. Efter en stund lyckades jag komma loss med ena armen medan grabbarna skrattade allt vad dom kunde åt min kamp. Min fria arm viftade förtvivlat utan att kunna befria hela mig men jag tänkte i alla fall inte finna mig i mitt öde utan kamp. Att få handleden uppskuren och fylld med salt och peppar var inget jag längtade efter. Jag minns att jag fladdrade med blicken för att se om jag kunde se kniven och salt och pepparkaren som dom ju borde ha haft med sig, men jag lyckades aldrig få se något av dessa attiraljer.

Lika plötsligt som jag blev infångad blev jag också fri. Dom släppte mig och jag for som ett expresståg ner över berg och sten och ner på gångstigen och hemåt där Bolle mötte mig.. Vi stod sedan länge och såg åt berget till och tyckte att vi kunde höra tjut och rop på hjälp. Kanske hade någon annan blivit infångad. Kanske inbillade vi oss bara. Jag blev hur som helst gårdens hjälte ända tills det blev kväll och dagen efter var det andra äventyr som gällde.

Ingen vet om det var en verklig ”Salt och pepparliga” som överfallit oss eller om det var ett gäng äldre grabbar som tyckte det var kul att förverkliga myten om den förskräckliga myten. I alla fall var det en ruggig upplevelse. Jag såg ingen kniv och inget salt och peppar men det var inget jag fokuserade på där jag sparkande slogs för mitt liv strax ovanför Konsum och fontänen mitt på torget och ovanför alla dom människor som inte märkte ett skvatt där dom vandrade på gångvägen strax nedanför. Det finns en ganska utbredd villfarelse idag om att på den tiden hade vi barn vuxna som förebilder och trygghet på ett helt annat sätt än vad man har idag. Att vuxna rörde sig ute bland oss på ett annat sätt än idag. Jag vill nog påstå att det var ganska lika som det är nu. Åtminstone i mina uppväxttrakter. Inte såg vi många vuxna röra sig naturligt ute bland förortslängorna, förutom när dom var på väg till och från någonstans. Bristen på vuxna förebilder ute på gator och torg och under gatlyktor gjorde att det var den starke eller den smarte som klarade sig bäst. Nä, vårt rike var ett vuxenlöst och ett laglöst land. Ett hierarkiskt, spännande ingenmansland bland sandlådor, gungställningar, gräsmattor, gångstigar, återvändsgator och förortshus. Där gällde det att överleva. Inte rent kroppsligt kanske men mentalt. Att skapa trygga relationsnät var ett måste och den som kunde det kunde uppleva denna mytiska tid som en ljus tid. Den som däremot inte hade möjlighet till det, kan nog kanske minnas denna tid som en mindre ljus tid, men så är det väl med dom flesta tidevarv.

(Namnet Bolle är fingerat)