Så var man stor då alltså. Gick i andra klass och ingen förstagluttare längre. Redan på uppropet denna augustidag 1955, då sensommarvärmen kröp längs den stela skjortkragen som jag blivit tvingad att ta på mig och som jag gjorde mitt bästa att bli av med, visade man stolt inför förstaklassarna var skåpet skulle stå. Inte för att man själv visste det så noga, men det var mindre intressant. Det gällde att sträcka på sig, gå som en stor kille och inte prata som man gjorde när man gick i första klass. Detta när man mötte dom i korridorerna där dom förväntansfullt kom gående med sina föräldrar och med väluppfostrade, tindrande ögon beundrande tittade sig omkring. Så fort vi andraklassgrabbar kommit runt hörnet utom synhåll för dem, slappnade vi av och började rutscha omkring. Den vattenkammade frisyren höll sig så länge att uppropet pågick men var som bortblåst när man sedan kom ut på skolgården, Där regerade dammet från grusplanen och det rykte duktigt när vi bromsade in framför tjejerna som stod där i klunga, iklädda sina vackra klänningar med hårspännen i håret. En liten stund till i klassrummet skulle vi ha, därefter var den första skoldagen slut och vi kunde bege oss hemåt.
Hemfärden för oss som bodde på andra sidan skogen och det stora berget var alltid fylld av äventyr och upptåg. Sträckan som var ca.1 km. kunde ta hur lång tid som helst. Längs den asfalterade gångstigen löpte smala upptrampade stigar in bland snåren där hemligheter förvarades som bara vi visste. En pinupptidning under en rotvälta från i våras väckte funderingar denna första skoldag om den skulle finnas kvar och Steffo, som mindes exakt var den låg, ledde truppen in bland snåren och fram till rotvältan. Väl framme stack han ner handen i hålet under roten och fiskade fram resterna av det som en gång hade varit en spännande läsning för oss för ett halvår sedan men som nu mest bestod av vattnig pappersmassa där text och bilder runnit ihop i en enda otydlig röra. Jag informerade om att jag visste ett annat ställe dit vi kunde gå och kolla i pinupptidningar, nämligen i vår matkällare. Jag, Bolle och Bengan som hade matkällarna intill varandra i den bortre delen av vårt hus, alltså längt ifrån dom ordinarie källarförråden, hade bildat en hemlig klubb där nere. Bara vi plus alla vi berättade det för visste om det och där fanns en smärre bunt av dylik lektyr som vi hittat intill sopnedkastet för ett par veckor sedan.
Så hände det sig alltså att vår källare, en augustieftermiddag detta år, gästades av ett gäng förväntansfulla smågrabbar som tysta och diskreta, för det hade jag sagt att dom måste vara, småsprang ner och in i källargången och samlades i slutet av korridoren där den hemliga klubben låg. Vi satte oss intill dom cementdammiga, gråa väggarna och jag började dela ut en tidning till var och en.
Första minutrarna förflöt under tystnad. Minutrarna därefter förflöt under fniss. Minutrarna därefter under glada ståj och höga skratt och ett ivrigt pekande på bilder med nakna och halvnakna kvinnor som glatt poserade framför kameran. Och vi sa:
- Kolla och kolla här då, och är inte det där hon som bor i det här huset? Och mitt
I denna ganska andefattiga konversation uppenbarade sig en vuxen gestalt i den bortre dörröppningen och på ca. tre sekunder försvann tidningarna in bakom min rygg och vidare in i vårt förråd.
- Vad pysslar ni med då? Undrade den vuxna gestalten.
- Ingenting, inget särskilt svarade vi samtidigt som vi ljudlöst gled längs väggarna och
bort längs korridoren.
Väl ute på gården äntrade vi våra cyklar. Rättade till rocketstyrerna, kände hur limporna var lite fuktiga efter att det regnat en kort stund medan vi var i källaren. For sedan i samlad tropp i en vid båge runt granngården intill gräsmattan som fungerade som fotbollsplan dagen innan (Läs novell nr. 9) och över vägen och in på stigen och bort mot parken. Kanske fanns det förstagluttare där som vi kunde staila inför.
söndag 24 oktober 2010
tisdag 28 september 2010
MATCHENS HJÄLTE , Självbiografisk kortnovell (9)
Tillbaka i stan efter det första sommarlovet och sensommardammet virvlade lojt längs med asfalten på vändplanen och på parkeringsplatsen. På gräsmattan hade vi samlat ihop ett gäng för att spela fotboll. Jag som aldrig varit särskilt intresserad av den sporten avancerade långsamt bakåt i fotbollshjälteherarkin under matchens gång. Någon, som tydligen inte kände mig så bra, föreslog att jag skulle spela i anfallslinjen och jag kände mig hedrad där vi allvarligt stod uppställda mot varandra och otåligt väntade på startsignalen. Det var söndag och gårdarna kryllade av barn i olika åldrar. I morgon var det upprop i plugget och mycket av ens tid gick åt till att fundera hur det skulle bli att nu få börja i andra klass. Skulle det vara samma kompisar i klassrummet imorgon som förra året? Skulle vår fröken vara på samma sätt som förra året? Skulle vi kanske ha samma klassrum? Nä det skulle vi nog inte, för 2 orna förra året gick ju i korridoren under så det skulle nog vi göra också….
Jag hörde mitt namn som långt bort i fjärran. Skjut da…Skjut da, ta bollen da!!! Jag ryckte till där jag stod och såg hur bollen var på väg emot mig. Va, tänkte jag. Matchen hade börjat, varför sa ingen nåt? Jag började springa mot bollen, fick den i en luftvolt på högra fotbladet och sköt allt vad jag kunde. Bollen gick upp i en vid båge i motsatt riktning mot vad jag hade tänkt mig. Bara att börja om. Hörna, inkast, anfall och efter halva matchen med liknande inhopp från min sida föreslog Jenke att jag skulle spela back istället eftersom jag verkade så bra på att kasta mig över bollen och få stopp på den, och det var jag nog. Vad han inte sa, vilket jag kände i luften, var att jag sen inte var lika bra på att få iväg den, men okej då. Back var väl inte det sämsta och jag kände själv att jag kanske skulle göra bättre ifrån mig där, så vi omformerade oss i halvlek och matchen satte åter igång. Nu gick det bättre för vårt lag och efter en del lyckade anfall och försvarsspel, hade vi kvitterat från ett underläge och ställningen var nu lika.
Jag satsade allt. Hade jag span på en anfallande motspelare och möjlighet att stoppa honom gjorde jag det. Jag sköt fram som en torped skjuten från en ubåt där det gällde att till varje pris försvara fosterlandets heder. Vid flera tillfällen landade jag ovanpå motspelaren som hamnade under mig helt ur stånd att kunna göra något åt saken. Bollen rullade vidare och kunde i bästa fall fångas upp av någon av våra anfallare och motståndarna började efter en stund protestera. Dom började tycka att jag var lite väl närgången och började prata om straffläggning. Nu var detta en gårdsmatch i mitten på 1950 talet och vi spelare var grabbar boende i förortskasernerna runt om och ingen var domare, så matchen rullade vidare ända tills vi hörde en gäll stämma från ett av köksfönstren intill gräsplanen och vår målvakt var tvungen att lämna spelet och gå upp till sig för att äta. Panik i lägret. Vi hade ingen målvakt. Vi hade i det här läget tagit ledningen med 2 mål mot 1, men utan målvakt skulle vi stå oss slätt. Motståndarna ville inte ge oss tid för omgruppering utan ville nu ta sin chans till att kvittera. Jenke, som blivit lite av vårt lags kapten, beordrade in mig i mål. Han menade att vi fick klara oss med en back och det var precis det här jag inte ville vara med om men inte heller kunde nobba.
Jag kände mig degraderad. Inte för att jag tyckte att målvakter var mindre värda i sig utan för att jag som person kände mig totalt ointresserad av att vara det, så på det viset upplevde jag att jag i den här matchen lyckats att avancera baklänges som jag nämnde i början av berättelsen. Men inget att göra åt det. Bara att bita i det sura äpplet och erkänna för sig själv att det var som det var. Jag lomade in i målet som bestod av två av gatukontorets markeringskäppar vi stulit från ett gatuarbete längre bort. Matchen startade igen och vårt lag drog upp tempot och tryckte på ordentligt vilket betydde att det inte hände så mycket där jag stod. Motståndarna hade svårt att få till ett anfall vilket gjorde att min tillvaro nu blev allt långsammare och långsammare. Det var livsviktigt för vårt lag att behålla ledningen eftersom ett oavgjort räknades som nederlag och hur inställd jag än var på att rädda den boll som skulle komma blev det ändå allt svårare att hålla koncentrationen uppe när inget hände, så mina tankar började nu åter vandra till vad som komma skulle nästföljande dag vid uppropet i skolan.
Så stod jag där igen, dammig och med håret på ända och ena skosnöret oknutet och befann mig långt bort från matchen då jag någonstans i fjärran hörde samma rop som tidigare i matchens början. Fast istället för skjut da… skjut da så hörde jag, ta den da… ta den da!!! Och jag vaknade till i samma sekund som jag såg bollen komma som en projektil rakt emot mig. Det var ett hårt skott och min bröstkorg som tog smällen fick sig en rejäl dunk. Jag for baklänges med bollen i famnen och min vänstra fot klev på mina oknutna skosnören på den högra foten som i sin tur gjorde att jag också for raklång åt sidan och låg vertikalt i luften och i en tiondels sekund såg ut som ett Brasilianskt fotbollsproffs som gör allt för att fånga bollen. Så sa i alla fall min kompis Bolle vid ett senare tillfälle och vid tillfället valde ja att tro honom.
Jag hörde jublet runt mig där jag låg med näsan nedborrad i gräset. Matchen var slut och vi hade vunnit på grund av min räddning. Vi vann med 2 mål mot 1 men det hade kunnat bli oavgjort om jag inte hade gjort en så enorm insats, fick jag höra utav mina medspelare, som dansade runt mig och sjöng segersånger. Jag som egentligen råkade stoppa bollen av en slump valde att hålla masken och spela med. Det är ju inte varje dag man blir hyllad som matchens hjälte precis. Sången och sorlet avbröts när min mammas röst myndigt flög genom luften och jag tittade upp mot vårt fönster och fick klart för mig att det var dags för mig också att äta söndagsmiddag.
- Men så du ser ut, sa hon när jag stod där, lyckligt leende i hallen och hon betraktade sin sons jord och gräsfläckar på hans knän och hans armbågar.
Jag hörde mitt namn som långt bort i fjärran. Skjut da…Skjut da, ta bollen da!!! Jag ryckte till där jag stod och såg hur bollen var på väg emot mig. Va, tänkte jag. Matchen hade börjat, varför sa ingen nåt? Jag började springa mot bollen, fick den i en luftvolt på högra fotbladet och sköt allt vad jag kunde. Bollen gick upp i en vid båge i motsatt riktning mot vad jag hade tänkt mig. Bara att börja om. Hörna, inkast, anfall och efter halva matchen med liknande inhopp från min sida föreslog Jenke att jag skulle spela back istället eftersom jag verkade så bra på att kasta mig över bollen och få stopp på den, och det var jag nog. Vad han inte sa, vilket jag kände i luften, var att jag sen inte var lika bra på att få iväg den, men okej då. Back var väl inte det sämsta och jag kände själv att jag kanske skulle göra bättre ifrån mig där, så vi omformerade oss i halvlek och matchen satte åter igång. Nu gick det bättre för vårt lag och efter en del lyckade anfall och försvarsspel, hade vi kvitterat från ett underläge och ställningen var nu lika.
Jag satsade allt. Hade jag span på en anfallande motspelare och möjlighet att stoppa honom gjorde jag det. Jag sköt fram som en torped skjuten från en ubåt där det gällde att till varje pris försvara fosterlandets heder. Vid flera tillfällen landade jag ovanpå motspelaren som hamnade under mig helt ur stånd att kunna göra något åt saken. Bollen rullade vidare och kunde i bästa fall fångas upp av någon av våra anfallare och motståndarna började efter en stund protestera. Dom började tycka att jag var lite väl närgången och började prata om straffläggning. Nu var detta en gårdsmatch i mitten på 1950 talet och vi spelare var grabbar boende i förortskasernerna runt om och ingen var domare, så matchen rullade vidare ända tills vi hörde en gäll stämma från ett av köksfönstren intill gräsplanen och vår målvakt var tvungen att lämna spelet och gå upp till sig för att äta. Panik i lägret. Vi hade ingen målvakt. Vi hade i det här läget tagit ledningen med 2 mål mot 1, men utan målvakt skulle vi stå oss slätt. Motståndarna ville inte ge oss tid för omgruppering utan ville nu ta sin chans till att kvittera. Jenke, som blivit lite av vårt lags kapten, beordrade in mig i mål. Han menade att vi fick klara oss med en back och det var precis det här jag inte ville vara med om men inte heller kunde nobba.
Jag kände mig degraderad. Inte för att jag tyckte att målvakter var mindre värda i sig utan för att jag som person kände mig totalt ointresserad av att vara det, så på det viset upplevde jag att jag i den här matchen lyckats att avancera baklänges som jag nämnde i början av berättelsen. Men inget att göra åt det. Bara att bita i det sura äpplet och erkänna för sig själv att det var som det var. Jag lomade in i målet som bestod av två av gatukontorets markeringskäppar vi stulit från ett gatuarbete längre bort. Matchen startade igen och vårt lag drog upp tempot och tryckte på ordentligt vilket betydde att det inte hände så mycket där jag stod. Motståndarna hade svårt att få till ett anfall vilket gjorde att min tillvaro nu blev allt långsammare och långsammare. Det var livsviktigt för vårt lag att behålla ledningen eftersom ett oavgjort räknades som nederlag och hur inställd jag än var på att rädda den boll som skulle komma blev det ändå allt svårare att hålla koncentrationen uppe när inget hände, så mina tankar började nu åter vandra till vad som komma skulle nästföljande dag vid uppropet i skolan.
Så stod jag där igen, dammig och med håret på ända och ena skosnöret oknutet och befann mig långt bort från matchen då jag någonstans i fjärran hörde samma rop som tidigare i matchens början. Fast istället för skjut da… skjut da så hörde jag, ta den da… ta den da!!! Och jag vaknade till i samma sekund som jag såg bollen komma som en projektil rakt emot mig. Det var ett hårt skott och min bröstkorg som tog smällen fick sig en rejäl dunk. Jag for baklänges med bollen i famnen och min vänstra fot klev på mina oknutna skosnören på den högra foten som i sin tur gjorde att jag också for raklång åt sidan och låg vertikalt i luften och i en tiondels sekund såg ut som ett Brasilianskt fotbollsproffs som gör allt för att fånga bollen. Så sa i alla fall min kompis Bolle vid ett senare tillfälle och vid tillfället valde ja att tro honom.
Jag hörde jublet runt mig där jag låg med näsan nedborrad i gräset. Matchen var slut och vi hade vunnit på grund av min räddning. Vi vann med 2 mål mot 1 men det hade kunnat bli oavgjort om jag inte hade gjort en så enorm insats, fick jag höra utav mina medspelare, som dansade runt mig och sjöng segersånger. Jag som egentligen råkade stoppa bollen av en slump valde att hålla masken och spela med. Det är ju inte varje dag man blir hyllad som matchens hjälte precis. Sången och sorlet avbröts när min mammas röst myndigt flög genom luften och jag tittade upp mot vårt fönster och fick klart för mig att det var dags för mig också att äta söndagsmiddag.
- Men så du ser ut, sa hon när jag stod där, lyckligt leende i hallen och hon betraktade sin sons jord och gräsfläckar på hans knän och hans armbågar.
tisdag 24 augusti 2010
GETINGDÖDAREN, Självbiografisk kortnovell (8)
Mitt första sommarlov började närma sig sitt slut. Getingsommaren 1955 gav mig upplevelser jag skulle bära med mig genom livet. Vita frun och konsten att busvissla var bara ett par av dom saker som jag skulle minnas. På vår veranda satt ofta, förutom jag, morsan och farsan även farmor och farfar och gammelmorfar med sitt dragspel i knäet. Farfar som jag kallade för godisfarfar eftersom han var handelsresande i godis och kexchoklad på Kanolds. Han åkte runt i Mellansverige och besökte butiker och kiosker och saluförde produkterna och hade låtit mig följa med på ett par turer där jag stolt och klädd i väst stegade in i handelsbodarna och la upp min lilla portfölj på disken samtidigt som farfar la upp sin för att visa prover för butiksinnehavaren. Vi öppnade våra portföljer samtidigt och medan han lät affärsinnehavaren provsmaka dom olika godsakerna, provsmakade även jag på innehållet i min väska som därför snabbt tog slut och krävde påfyllning.
Gammelmorfar satt ofta med sitt dragspel på vår loggia (veranda), eller handklaver som han själv kallade det och spelade. Han och min farmor spelade tillsammans ibland. Tyvärr var det en och samma låt om och om igen, men festligt var det innan nubbarna blivit alltför många och man skulle lösa världspolitiken. Gammelmorfar som bodde hemma hos oss i Hägersten en period viskade till mig och avslöjade i förtrolighet att när han en dag skulle dö, ville han dö med stövlarna på. Helst skulle det ske i någon slags tvekamp av något slag. Armbrytning, fingerkrok eller liknande. I mina ögon, en verklig kämpe från den gamla tiden. Trots sin ålder, stark, seniga muskler. Stolt och rakryggad. Alltid igång med något. Lång mörk rock och bredbrättad hatt som han gentlemannamässigt lyfte vid möte av varje kvinna. Känd som okänd.
Denna sensommar, 1955 var en verklig getingsommar och jag tog på mig rollen som getingjägare och utvecklade en metod som gjorde att jag lyckades fånga dessa små monster som hade stuckit både mig och mina närmsta flera gånger. Jag närmade mig dom på ett sätt som gjorde att dom inte tog notis om mig och i ett, för dom obevakat ögonblick, låg dom där i min burk som jag snabbt hade satt locket på. Vi hade en fläkt sittande på väggen i köket. Om man drog i ett snöre så satte propellern igång och genom gallret på framsidan av fläkten där den sköna svala luften virvlade ut, virvlade getingarna in. Dom blev inte bara yra i huvudet, dom dog på kuppen för dom kom inte ut förrän den dagen vi skulle lämna huset och stänga igen för säsongen. Det gick till som så att farsan som tyckte att fläkten hade börjat fungera sämre och sämre plockade ner den från väggen och öppnade för att se vad som var orsaken. Orsaken visade sig då vara… just det. Ur fläkten rasade en mindre armé av döda getingar och farsan som i grunden ibland var mer djurvän än människovän visste inte hur han skulle reagera.
- Det var det jävligaste, var allt han fick ur sig och gav
mig en blick jag fortfarande inte har lyckats tyda.
För det mesta förstod jag direkt när han blev förbannad. Det fanns ingen tvekan i hans blick när han tände till och då fick man passa sig, men denna gång vet jag inte riktigt? Blev han riktigt förbannad för något jag gjort så sa han att jag var en mollusk. Denna gång sa han ingenting men jag såg på honom att han tyckte det var grymt och så här i efterhand kan jag hålla med honom. Men 7 år gammal och krigare… tja och detta var den fiende som härjade just då.
Mina föräldrar sopade upp liken, begravde dem i komposten och nästa dag lämnade vi sommarhuset och några timmar senare klev vi över tröskeln i Hägersten och ytterligare några dagar senare var det upprop i skolan och getingdödaren började i andra klass.
”För ett par år sedan var jag ute vid sommarstugan och betraktade huset och tomten på avstånd. Jag satt i bilen som jag parkerat på samma ställe som Sigge for av vägen in i skräphögen när han spelade Vita frun och jag tänkte tillbaka och lät blickarna svepa utmed fasaden och längs med gräsmattan och efter en stund tog jag upp mitt block och min penna och började skriva på en låt som är en betraktelse av det jag såg och en liten vandring tillbaka i minnet. Jag kommer att ha med den som en av dom 10 tal låtar vi ska spela nu på lördag 28/8 2010 då vi spelar på Gröndals hamnfest i Stockholm kl. 16 30 och jag lägger in texten här nedan för den som är intresserad.”
------------------
Låt nr hundra
Står här och ser över trakten, minnen far i mitt jag
Ser hur jag sitter på loggian, vid husets gråblå fasad
På gräsmattan borta vid boden, står en cykel lutad mot dörren
Det var den jag själv en gång hade, när jag upptäckte världen runt om
Färgen på grinden har flagnat, brevlådan sitter på sned
På grusvägen längs med staketet, hörs röster från tiden då
Hör mig själv och dom andra, planera nå´t äventyr
Jag skriver på låt nr hundra, ja den handlar mycket om det
Som var innan jag själv blev vuxen, men efter det att jag såg
Ljusets första hälsning, en höstdag för länge sen
Brännboll på ängen i solen, sen iväg till närmsta sjö
Hemliga kojor i skogen, där smygrök och häxblandning flöt
Den stora kärleken, ryska posten och nyfikenhet
Jag skriver på låt nr hundra, ja den handlar mycket om det
Som var innan jag själv blev vuxen, men efter det att jag såg
Ljusets första hälsning, en höstdag för länge sen
Text och Musik Björn Holmer
Gammelmorfar satt ofta med sitt dragspel på vår loggia (veranda), eller handklaver som han själv kallade det och spelade. Han och min farmor spelade tillsammans ibland. Tyvärr var det en och samma låt om och om igen, men festligt var det innan nubbarna blivit alltför många och man skulle lösa världspolitiken. Gammelmorfar som bodde hemma hos oss i Hägersten en period viskade till mig och avslöjade i förtrolighet att när han en dag skulle dö, ville han dö med stövlarna på. Helst skulle det ske i någon slags tvekamp av något slag. Armbrytning, fingerkrok eller liknande. I mina ögon, en verklig kämpe från den gamla tiden. Trots sin ålder, stark, seniga muskler. Stolt och rakryggad. Alltid igång med något. Lång mörk rock och bredbrättad hatt som han gentlemannamässigt lyfte vid möte av varje kvinna. Känd som okänd.
Denna sensommar, 1955 var en verklig getingsommar och jag tog på mig rollen som getingjägare och utvecklade en metod som gjorde att jag lyckades fånga dessa små monster som hade stuckit både mig och mina närmsta flera gånger. Jag närmade mig dom på ett sätt som gjorde att dom inte tog notis om mig och i ett, för dom obevakat ögonblick, låg dom där i min burk som jag snabbt hade satt locket på. Vi hade en fläkt sittande på väggen i köket. Om man drog i ett snöre så satte propellern igång och genom gallret på framsidan av fläkten där den sköna svala luften virvlade ut, virvlade getingarna in. Dom blev inte bara yra i huvudet, dom dog på kuppen för dom kom inte ut förrän den dagen vi skulle lämna huset och stänga igen för säsongen. Det gick till som så att farsan som tyckte att fläkten hade börjat fungera sämre och sämre plockade ner den från väggen och öppnade för att se vad som var orsaken. Orsaken visade sig då vara… just det. Ur fläkten rasade en mindre armé av döda getingar och farsan som i grunden ibland var mer djurvän än människovän visste inte hur han skulle reagera.
- Det var det jävligaste, var allt han fick ur sig och gav
mig en blick jag fortfarande inte har lyckats tyda.
För det mesta förstod jag direkt när han blev förbannad. Det fanns ingen tvekan i hans blick när han tände till och då fick man passa sig, men denna gång vet jag inte riktigt? Blev han riktigt förbannad för något jag gjort så sa han att jag var en mollusk. Denna gång sa han ingenting men jag såg på honom att han tyckte det var grymt och så här i efterhand kan jag hålla med honom. Men 7 år gammal och krigare… tja och detta var den fiende som härjade just då.
Mina föräldrar sopade upp liken, begravde dem i komposten och nästa dag lämnade vi sommarhuset och några timmar senare klev vi över tröskeln i Hägersten och ytterligare några dagar senare var det upprop i skolan och getingdödaren började i andra klass.
”För ett par år sedan var jag ute vid sommarstugan och betraktade huset och tomten på avstånd. Jag satt i bilen som jag parkerat på samma ställe som Sigge for av vägen in i skräphögen när han spelade Vita frun och jag tänkte tillbaka och lät blickarna svepa utmed fasaden och längs med gräsmattan och efter en stund tog jag upp mitt block och min penna och började skriva på en låt som är en betraktelse av det jag såg och en liten vandring tillbaka i minnet. Jag kommer att ha med den som en av dom 10 tal låtar vi ska spela nu på lördag 28/8 2010 då vi spelar på Gröndals hamnfest i Stockholm kl. 16 30 och jag lägger in texten här nedan för den som är intresserad.”
------------------
Låt nr hundra
Står här och ser över trakten, minnen far i mitt jag
Ser hur jag sitter på loggian, vid husets gråblå fasad
På gräsmattan borta vid boden, står en cykel lutad mot dörren
Det var den jag själv en gång hade, när jag upptäckte världen runt om
Färgen på grinden har flagnat, brevlådan sitter på sned
På grusvägen längs med staketet, hörs röster från tiden då
Hör mig själv och dom andra, planera nå´t äventyr
Jag skriver på låt nr hundra, ja den handlar mycket om det
Som var innan jag själv blev vuxen, men efter det att jag såg
Ljusets första hälsning, en höstdag för länge sen
Brännboll på ängen i solen, sen iväg till närmsta sjö
Hemliga kojor i skogen, där smygrök och häxblandning flöt
Den stora kärleken, ryska posten och nyfikenhet
Jag skriver på låt nr hundra, ja den handlar mycket om det
Som var innan jag själv blev vuxen, men efter det att jag såg
Ljusets första hälsning, en höstdag för länge sen
Text och Musik Björn Holmer
fredag 30 juli 2010
BUSVISSLINGEN, Självbiografisk kortnovell (7)
Sigge, som så dramatiskt spelade VITA FRUN i novell nr. 6, var något yngre än jag och deras sommartomt gränsade till vår. När vi ville ha kontakt med varandra utvecklade vi med tiden ett anropsrop som gick ut på att vi hoade 4 gånger rätt ut i luften invid staketet med riktning mot den andres tomt. Om den andre var hemma svarade han på samma sätt och vi möttes vid tomtgränsen där vi sedan drog upp
dagens planer. Med tiden lärde sig Sigge dock att busvissla istället för att hoa och eftersom jag inte ville vara sämre satte jag igång att öva på den konsten jag också. Sigge hade lärt sig av sina storebröder och jag som inte hade några fick lov att använda Sigge som lärare. Det gick trögt och jag kunde inte undgå att höra triumfen i Sigges röst när han sa att:
- Du lär dig väl när du blir större.
Han hade lärt sig att lägga tungspetsen i ett kupformat veck och på det sättet få fram ett starkt visselljud och min irritation över att inte lyckas visste inga gränser. Jag övade och övade men fick bara fram ett dovt luftljud som knappt hördes om man inte stod alldeles intill. Jag fick vackert fortsätta att hoa över staketet när jag ville ha kontakt, medan Sigge langade iväg fyra vassa busvisslingar som skar in i mitt självförtroende. Jag brukade ibland gå upp i skogen intill och för mig själv blåsa och blåsa men utan framgång.
Några veckor gick och jag fick ett tips av en annan kompis att försöka använda mig av fingrarna istället. Två fingrar in mot tungspetsen och pressa försiktigt och blås. Jag försökte försiktigt och på tredje försöket sköt ett skarpt visselljud fram över läpparna och fortsatte bort mellan trädstammarna. Jag hade lyckats. Jag hade äntligen kommit i mål. Att det var med hjälp av fingrarna gjorde inget, särskilt när jag efter en stund upptäckte att jag kunde få fram ett ännu starkare ljud om jag använde bara ena handen och satte pekfinger och tumme ihop mot tungspetsen. Jag höll mig för mig själv resten av den dagen och gjorde en stor lov in i, den förhållandevis djupa skogen som fanns intill oss, och bara visslade. Jag gick där och busvisslade för mig själv och jag var stolt och jag tänkte på hur förvånad Sigge skulle bli nu när vi träffades igen och det inte bara var han som kunde busvissla på mig. Jag tänkte att jag skulle gå upp tidigt följande dag och ställa mig vid staketet innan han hade kommit igång och lägga av världens brakvissling, för jag skulle inte kunna visa det direkt eftersom han var iväg någonstans med sin familj denna kväll och skulle inte komma hem förrän sent.
När jag kom hem var det dags att gå in direkt och göra kväll. Jag ville naturligtvis dock visa mina föräldrar min nya färdighet så när jag klev in i huset och min mor stod där framför mig med ryggen mot köksdelen satte jag fingrarna i munnen och tog i för kung och fosterland. Den starka, höga visslingen jag framkallade skar som om ett jetplan skulle ha korsat luftrummet mellan matdelen och köksbänken och
min mor formligen studsade in mot spisen. Hon blev stående och såg på mig med stora, uppspärrade och skräckslagna ögon, och jag som väntade mig att hon skulle bli överväldigad, och lika stolt som jag var, blev helt tillplattad när hon
utbrast:
- Men vad håller du på med?!! Var har du lärt dig dom där dumheterna? Tänk va… Tänk på dina klasskamrater där hemma istället. Göran spelar piano och Jens spelar trumpet och Sara spelar flöjt och du… Du lägger ner din energi på att lära dig busvissla. Och så du ser ut! Smutsig i ansiktet och skavsår på armbågarna och hål på byxorna var och var annan dag. Se på John så prydligt klädd han är. Varför kan du inte försöka se lika vårdad ut som han. Om jag ger dig hela och rena kläder på morgonen så kommer du hem och ser ut som om du ålat dig fram på marken hela dagen. Varför går du inte med i skolorkestern igen och lär dig spela trumpet istället för att busvissla när vi kommer hem till hösten?” Dumheter!!!
Det var ord och inga visor och reaktionen verkade aldrig vilja upphöra. Jag blev mindre och mindre och lagom till att farsan kom in från tomten där han gjort något med potatisen, kändes det som om jag inte fanns längre, och blev därför förvånad när han frågande tilltalade mig och ville veta vad jag ställt till med. Han hade tydligen inte hört min vissling dit ut, vilket väl var ett minus i min värld men ändå ganska skönt just vid det här tillfället.
Det där med skolorkestern var nämligen en historia i sig som inte min mor kunde släppa. Det började med att jag skulle börja spela blockflöjt ett drygt halvår tidigare, vilket jag tröttnade ganska snabbt på. I första klass fick vi alla pröva på det och det lät ju ganska bra när alla i klassen till slut lyckades träffa samma hål med höger pekfingertopp, men att själv gå efter plugget och sitta och blåsa enformiga skalor och små visor, var inget för mig. Jag sökte istället in till skolorkestern, vilket man kunde göra som förstaklassare, och där valde jag trumpet för trumpetaren fick stå längst fram när orkestern spelade för publik. Det fick i alla fall Jens göra och jag tänkte att om jag gjorde det också skulle mamma bli stolt över mig, men det fanns inga trumpetarplatser kvar. Jag fick istället spela bastuba. Vi var tre som skulle spela bastuba och våra platser var längst bak. Där stod vi och var helt skymda bakom dom väldiga blåsinstrumenten vi hade framför oss. Jag släpade den stora bastuban fram och tillbaka mellan skolan och mitt pojkrum, men tröttnade när jag efter några månader fick frågan av Kjelle, som bodde under oss, om jag inte skulle sluta spela skalor någon gång så dom kunde lyssna på sin radio och på sin grammofon istället.
Där slutade min synnerligen snabba och intensiva karriär inom orkestersvängen till min mammas stora besvikelse. Min mammas kroppsspråk var mer än tydligt när hon sedan, på skolavslutningsdagen, stod där och såg på oss där vi vattenkammade och fina stod uppställda på skolgården och sjöng den Blomstertid nu kommer och Jens, som istället för att stå tillsammans med oss i sin klass, stod uppställd i främsta ledet i skolorkestern en bit därifrån, beredd att med trumpeten i handen marschera iväg över den asfalterade skolgården och tuta marscher och annat iklädd sin prydliga skolorkestersuniform. Det enda jag vid det tillfället kunde stoltsera med var att jag, ännu inte hade fått en enda smutsfläck på mina byxor. Som sagt inte ännu, men dagen var långtifrån över.
Nåväl, allt detta hant jag tänka på där jag stod och skulle förklara för farsan varför mamma var arg. För det krävde hon:
- Jag visslade.
- Busvisslade, fyllde min mor frankt i. Busvisslingen höll på att skrämma vettet ur mig och jag trodde jag skulle få en hjärtattack och höll på att bränna mig på spisen…
- Jaha, där ser man. Grabben lär sig i alla fall något. Inte helt obildbar med andra ord, sa farsan och såg sträng ut som han brukade.
Följande morgon blev det i alla fall applåder från Sigge när jag för första gången i mitt liv visslade på honom och hela den dagen gick åt till att bara cykla runt och busvissla i tid och otid. Livet lekte igen.
Samtliga namn är fingerade.
dagens planer. Med tiden lärde sig Sigge dock att busvissla istället för att hoa och eftersom jag inte ville vara sämre satte jag igång att öva på den konsten jag också. Sigge hade lärt sig av sina storebröder och jag som inte hade några fick lov att använda Sigge som lärare. Det gick trögt och jag kunde inte undgå att höra triumfen i Sigges röst när han sa att:
- Du lär dig väl när du blir större.
Han hade lärt sig att lägga tungspetsen i ett kupformat veck och på det sättet få fram ett starkt visselljud och min irritation över att inte lyckas visste inga gränser. Jag övade och övade men fick bara fram ett dovt luftljud som knappt hördes om man inte stod alldeles intill. Jag fick vackert fortsätta att hoa över staketet när jag ville ha kontakt, medan Sigge langade iväg fyra vassa busvisslingar som skar in i mitt självförtroende. Jag brukade ibland gå upp i skogen intill och för mig själv blåsa och blåsa men utan framgång.
Några veckor gick och jag fick ett tips av en annan kompis att försöka använda mig av fingrarna istället. Två fingrar in mot tungspetsen och pressa försiktigt och blås. Jag försökte försiktigt och på tredje försöket sköt ett skarpt visselljud fram över läpparna och fortsatte bort mellan trädstammarna. Jag hade lyckats. Jag hade äntligen kommit i mål. Att det var med hjälp av fingrarna gjorde inget, särskilt när jag efter en stund upptäckte att jag kunde få fram ett ännu starkare ljud om jag använde bara ena handen och satte pekfinger och tumme ihop mot tungspetsen. Jag höll mig för mig själv resten av den dagen och gjorde en stor lov in i, den förhållandevis djupa skogen som fanns intill oss, och bara visslade. Jag gick där och busvisslade för mig själv och jag var stolt och jag tänkte på hur förvånad Sigge skulle bli nu när vi träffades igen och det inte bara var han som kunde busvissla på mig. Jag tänkte att jag skulle gå upp tidigt följande dag och ställa mig vid staketet innan han hade kommit igång och lägga av världens brakvissling, för jag skulle inte kunna visa det direkt eftersom han var iväg någonstans med sin familj denna kväll och skulle inte komma hem förrän sent.
När jag kom hem var det dags att gå in direkt och göra kväll. Jag ville naturligtvis dock visa mina föräldrar min nya färdighet så när jag klev in i huset och min mor stod där framför mig med ryggen mot köksdelen satte jag fingrarna i munnen och tog i för kung och fosterland. Den starka, höga visslingen jag framkallade skar som om ett jetplan skulle ha korsat luftrummet mellan matdelen och köksbänken och
min mor formligen studsade in mot spisen. Hon blev stående och såg på mig med stora, uppspärrade och skräckslagna ögon, och jag som väntade mig att hon skulle bli överväldigad, och lika stolt som jag var, blev helt tillplattad när hon
utbrast:
- Men vad håller du på med?!! Var har du lärt dig dom där dumheterna? Tänk va… Tänk på dina klasskamrater där hemma istället. Göran spelar piano och Jens spelar trumpet och Sara spelar flöjt och du… Du lägger ner din energi på att lära dig busvissla. Och så du ser ut! Smutsig i ansiktet och skavsår på armbågarna och hål på byxorna var och var annan dag. Se på John så prydligt klädd han är. Varför kan du inte försöka se lika vårdad ut som han. Om jag ger dig hela och rena kläder på morgonen så kommer du hem och ser ut som om du ålat dig fram på marken hela dagen. Varför går du inte med i skolorkestern igen och lär dig spela trumpet istället för att busvissla när vi kommer hem till hösten?” Dumheter!!!
Det var ord och inga visor och reaktionen verkade aldrig vilja upphöra. Jag blev mindre och mindre och lagom till att farsan kom in från tomten där han gjort något med potatisen, kändes det som om jag inte fanns längre, och blev därför förvånad när han frågande tilltalade mig och ville veta vad jag ställt till med. Han hade tydligen inte hört min vissling dit ut, vilket väl var ett minus i min värld men ändå ganska skönt just vid det här tillfället.
Det där med skolorkestern var nämligen en historia i sig som inte min mor kunde släppa. Det började med att jag skulle börja spela blockflöjt ett drygt halvår tidigare, vilket jag tröttnade ganska snabbt på. I första klass fick vi alla pröva på det och det lät ju ganska bra när alla i klassen till slut lyckades träffa samma hål med höger pekfingertopp, men att själv gå efter plugget och sitta och blåsa enformiga skalor och små visor, var inget för mig. Jag sökte istället in till skolorkestern, vilket man kunde göra som förstaklassare, och där valde jag trumpet för trumpetaren fick stå längst fram när orkestern spelade för publik. Det fick i alla fall Jens göra och jag tänkte att om jag gjorde det också skulle mamma bli stolt över mig, men det fanns inga trumpetarplatser kvar. Jag fick istället spela bastuba. Vi var tre som skulle spela bastuba och våra platser var längst bak. Där stod vi och var helt skymda bakom dom väldiga blåsinstrumenten vi hade framför oss. Jag släpade den stora bastuban fram och tillbaka mellan skolan och mitt pojkrum, men tröttnade när jag efter några månader fick frågan av Kjelle, som bodde under oss, om jag inte skulle sluta spela skalor någon gång så dom kunde lyssna på sin radio och på sin grammofon istället.
Där slutade min synnerligen snabba och intensiva karriär inom orkestersvängen till min mammas stora besvikelse. Min mammas kroppsspråk var mer än tydligt när hon sedan, på skolavslutningsdagen, stod där och såg på oss där vi vattenkammade och fina stod uppställda på skolgården och sjöng den Blomstertid nu kommer och Jens, som istället för att stå tillsammans med oss i sin klass, stod uppställd i främsta ledet i skolorkestern en bit därifrån, beredd att med trumpeten i handen marschera iväg över den asfalterade skolgården och tuta marscher och annat iklädd sin prydliga skolorkestersuniform. Det enda jag vid det tillfället kunde stoltsera med var att jag, ännu inte hade fått en enda smutsfläck på mina byxor. Som sagt inte ännu, men dagen var långtifrån över.
Nåväl, allt detta hant jag tänka på där jag stod och skulle förklara för farsan varför mamma var arg. För det krävde hon:
- Jag visslade.
- Busvisslade, fyllde min mor frankt i. Busvisslingen höll på att skrämma vettet ur mig och jag trodde jag skulle få en hjärtattack och höll på att bränna mig på spisen…
- Jaha, där ser man. Grabben lär sig i alla fall något. Inte helt obildbar med andra ord, sa farsan och såg sträng ut som han brukade.
Följande morgon blev det i alla fall applåder från Sigge när jag för första gången i mitt liv visslade på honom och hela den dagen gick åt till att bara cykla runt och busvissla i tid och otid. Livet lekte igen.
Samtliga namn är fingerade.
onsdag 7 juli 2010
VITA FRUN, Självbiografisk kortnovell (6)
Vi var fem sammansvurna som i ficklampans sken satt och hukade och berättade
spökhistorier för varandra. Utifrån måste det ha sett mycket underligt ut om man tittade in genom fönstren i den lilla gäststugan nere i hörnet av tomten. Om man inte visste varför vill säga. Att där inne satt tre killar och två tjejer som gjorde allt för att skrämma upp varandra. Ljusstrålen svepte runt innanför rutorna i det övrigt mörka huset. Fem sommarlovslediga unga medborgare i mitten 1950. För mig livets första sommarlov. Dom andra var något äldre och var inne på sitt andra respektive tredje sommarlov. Vi skulle varit sex vid det här tillfället men Sigge, som var den allra yngste i gänget och även han inne på sitt första sommarlov, hade avvikit en stund tidigare med anledning av att han var tvungen att hjälpa sin storebrorsa med något. Hade han sagt till tjejerna, men det var påhitt. I själva verket skulle han förbereda Vita Fruns ankomst. Det hade vi grabbar planerat tillsammans innan tjejerna hade anlänt tidigare på kvällen. Vi hade noga struktuerat upp hela händelsekedjan. Vi hade planerat att, när skymningen svepte in över fältet utanför, så skulle Sigge komma gående iklädd en speciell vit särk som Kalle hade norpat hemma hos sig. Han skulle skrida fram precis på ett sånt sätt som det berättades i spökhistorierna att Vita
Frun gjorde. Jag hade som uppgift att sitta vid fönstret så att jag skulle upptäcka henne där utanför och då ropa uppskrämt att där är hon. Detta skulle ske samtidigt som Ludde, som var den som hade som uppgift att vara berättare, hade nått till slutet av den fasansfulla historien till stycket när hon kommer svepande genom det lilla samhället för att ta ut sin hämnd på den fruktansvärda oförrätt hon åsamkats när hon några år tidigare hade mördats. Vita fruns återkomst till den lilla byn för att hämnas var det idealiska tillfället att låta Sigge skrida fram utanför den lilla stugan i skymningen. Sigge skulle avvakta en bit bort och från sin utsiktspunkt kunna se när jag fladdrade med gardinen på ett uppgjort sätt hade vi bestämt. Det hela var noga förberett av oss grabbar. Anna och Carina hade inte en aning om vad vi hade i kikaren.
Så lade sig ljuset över fältet som om det var på väg att krypa ner i den stora gräsbädden för att sova och skymningen tryckte sig sakta fram och vi hade tur, för det var inte vilken skymning som helst. Bort ifrån den lilla grusvägen och backen som löpte i kanten av fältet såg det plötsligt ut som dansande slöjor. Kalluften i samverkan med dagens värme byggde dimmslöjor vilket Anna och Carina såg och påpekade och menade att där ute kanske Vita Frun fanns vilket gjorde att Ludde då automatiskt föreslog att han skulle berätta om henne. Alla bejakade förslaget, trots att vi allihop hade hört historien massor av gånger förut.
- Släck ficklampan då, sa Ludde. Det blir mer spänning då så att säga.
Ludde började sin berättelse om den olycksaliga händelsen och hade knappt kommit igång förrän Anna skräckslaget ropade:
-HJÄLP....! TITTA.......
Hon stirrade med skrämda ögon ut genom fönstret där jag satt och när jag vred på huvudet fick jag se en vettvilling som insvept i ett stort vitt lakan kom cyklande ner för grusvägen i full fart. Vi grabbar begrep snabbt att det var Sigge som regiserat om scenen lite. Istället för den vita särken hade han tagit ett lakan eftersom det var så stort att han kunde svepa in sig i det helt och hållet och därför inte kunde identifieras. Att han hade tagit cykeln istället för att dansa fram var väl mest en nyck och att han hade trott att jag hade fladdrat med gardinen och på det viset gett klartecken när jag inte hade gjort det, det var en synvilla, berättade han vid ett senare tillfälle.
Den svaga nedförsbacken var tillräckligt stark och brant för att kunna driva upp farten ordentligt om man inte höll emot utan istället, som Sigge ofta gjorde, drog på så pedalerna svissade runt som propellrar. Detta var det som skedde. Sigges fötter trampade allt vad dom kunde. Lakanet stod som en vit flagga i hård motvind. Bit för bit gled det bakåt och lämnade succesivt Sigges kropp. Vi inne i stugan stod tysta och kunde med gapande munnar se detta skådespel hur nu lakanet i högsta fart lämnade Sigges axlar och fladdrande snurrade in sig i navet på cykeln.
Reaktionen var omedelbar. Cykeln tvärstannade, dock inte Sigge som av centrufigalkraften fortsatte som skjuten ur en kanon i riktning mot den stora skräphögen intill grusvägen. Skräphögen hade jag tillsammans med min farsa skapat med omsorg och jag tänkte med fasa på vad han skulle säga när han fick se att innehållet i högen skingrats ut över grusvägen och fältet. Anna och Carina var först ut. Vi grabbar sa ingenting och stod med gapande munnar och såg på varandra några sekunder innan vi följde efter våra tjejkompisar.
Sigge låg längst underst i bråten och hans skrubbsår och blåmärken bultade så högt att vi som hade erfarenhet av dylika skador lätt kunde känna vad han kände. Vi hörde ett lätt stönande där nere och vi grävde fram honom och han tittade på oss. Han låg i sådan vinkel att han inte såg Anna och Carina och visste inte därför att dom stod snett bakom honom och han sa:
- Blev dom rädda?
Alla namn är fingerade
spökhistorier för varandra. Utifrån måste det ha sett mycket underligt ut om man tittade in genom fönstren i den lilla gäststugan nere i hörnet av tomten. Om man inte visste varför vill säga. Att där inne satt tre killar och två tjejer som gjorde allt för att skrämma upp varandra. Ljusstrålen svepte runt innanför rutorna i det övrigt mörka huset. Fem sommarlovslediga unga medborgare i mitten 1950. För mig livets första sommarlov. Dom andra var något äldre och var inne på sitt andra respektive tredje sommarlov. Vi skulle varit sex vid det här tillfället men Sigge, som var den allra yngste i gänget och även han inne på sitt första sommarlov, hade avvikit en stund tidigare med anledning av att han var tvungen att hjälpa sin storebrorsa med något. Hade han sagt till tjejerna, men det var påhitt. I själva verket skulle han förbereda Vita Fruns ankomst. Det hade vi grabbar planerat tillsammans innan tjejerna hade anlänt tidigare på kvällen. Vi hade noga struktuerat upp hela händelsekedjan. Vi hade planerat att, när skymningen svepte in över fältet utanför, så skulle Sigge komma gående iklädd en speciell vit särk som Kalle hade norpat hemma hos sig. Han skulle skrida fram precis på ett sånt sätt som det berättades i spökhistorierna att Vita
Frun gjorde. Jag hade som uppgift att sitta vid fönstret så att jag skulle upptäcka henne där utanför och då ropa uppskrämt att där är hon. Detta skulle ske samtidigt som Ludde, som var den som hade som uppgift att vara berättare, hade nått till slutet av den fasansfulla historien till stycket när hon kommer svepande genom det lilla samhället för att ta ut sin hämnd på den fruktansvärda oförrätt hon åsamkats när hon några år tidigare hade mördats. Vita fruns återkomst till den lilla byn för att hämnas var det idealiska tillfället att låta Sigge skrida fram utanför den lilla stugan i skymningen. Sigge skulle avvakta en bit bort och från sin utsiktspunkt kunna se när jag fladdrade med gardinen på ett uppgjort sätt hade vi bestämt. Det hela var noga förberett av oss grabbar. Anna och Carina hade inte en aning om vad vi hade i kikaren.
Så lade sig ljuset över fältet som om det var på väg att krypa ner i den stora gräsbädden för att sova och skymningen tryckte sig sakta fram och vi hade tur, för det var inte vilken skymning som helst. Bort ifrån den lilla grusvägen och backen som löpte i kanten av fältet såg det plötsligt ut som dansande slöjor. Kalluften i samverkan med dagens värme byggde dimmslöjor vilket Anna och Carina såg och påpekade och menade att där ute kanske Vita Frun fanns vilket gjorde att Ludde då automatiskt föreslog att han skulle berätta om henne. Alla bejakade förslaget, trots att vi allihop hade hört historien massor av gånger förut.
- Släck ficklampan då, sa Ludde. Det blir mer spänning då så att säga.
Ludde började sin berättelse om den olycksaliga händelsen och hade knappt kommit igång förrän Anna skräckslaget ropade:
-HJÄLP....! TITTA.......
Hon stirrade med skrämda ögon ut genom fönstret där jag satt och när jag vred på huvudet fick jag se en vettvilling som insvept i ett stort vitt lakan kom cyklande ner för grusvägen i full fart. Vi grabbar begrep snabbt att det var Sigge som regiserat om scenen lite. Istället för den vita särken hade han tagit ett lakan eftersom det var så stort att han kunde svepa in sig i det helt och hållet och därför inte kunde identifieras. Att han hade tagit cykeln istället för att dansa fram var väl mest en nyck och att han hade trott att jag hade fladdrat med gardinen och på det viset gett klartecken när jag inte hade gjort det, det var en synvilla, berättade han vid ett senare tillfälle.
Den svaga nedförsbacken var tillräckligt stark och brant för att kunna driva upp farten ordentligt om man inte höll emot utan istället, som Sigge ofta gjorde, drog på så pedalerna svissade runt som propellrar. Detta var det som skedde. Sigges fötter trampade allt vad dom kunde. Lakanet stod som en vit flagga i hård motvind. Bit för bit gled det bakåt och lämnade succesivt Sigges kropp. Vi inne i stugan stod tysta och kunde med gapande munnar se detta skådespel hur nu lakanet i högsta fart lämnade Sigges axlar och fladdrande snurrade in sig i navet på cykeln.
Reaktionen var omedelbar. Cykeln tvärstannade, dock inte Sigge som av centrufigalkraften fortsatte som skjuten ur en kanon i riktning mot den stora skräphögen intill grusvägen. Skräphögen hade jag tillsammans med min farsa skapat med omsorg och jag tänkte med fasa på vad han skulle säga när han fick se att innehållet i högen skingrats ut över grusvägen och fältet. Anna och Carina var först ut. Vi grabbar sa ingenting och stod med gapande munnar och såg på varandra några sekunder innan vi följde efter våra tjejkompisar.
Sigge låg längst underst i bråten och hans skrubbsår och blåmärken bultade så högt att vi som hade erfarenhet av dylika skador lätt kunde känna vad han kände. Vi hörde ett lätt stönande där nere och vi grävde fram honom och han tittade på oss. Han låg i sådan vinkel att han inte såg Anna och Carina och visste inte därför att dom stod snett bakom honom och han sa:
- Blev dom rädda?
Alla namn är fingerade
söndag 13 juni 2010
MUREN, Självbiografisk kortnovell (5)
”Där kommer du och få se soldater som har krigat i andra världskriget” sa Bengan och Bolle när jag berättade att jag skulle följa med till Tyskland på semester på mitt första sommarlov. Det var 10 år sedan som andra värdskriget tog slut och för oss smågrabbar kändes det både nära och långt bort, men tillräckligt nära för att det skulle kännas verkligt på det viset som dom uttryckte det.
Vi skulle åka till Travemunde. Där hade mina föräldrar hyrt en lägenhet som var inhyst i ett fyrtorn. I huset bodde också dom som ägde lägenheten. Ett äldre par med en hund. En spets som hette Kessy och som skulle bli min bästis under dom följande två veckorna. Kessy var en matglad liten bästis som ofta försökte att äta upp min mat när hennes var slut. Jag fick passa mig om det var mat som jag tyckte om, så det inte plötsligt var tomt på tallriken. Mat jag inte tyckte om var jag inte så påpasslig med att vakta. Vi åt i en berså utanför vår lilla lägenhet med utsikt ner mot den stora sandstranden när det var fint väder och Kessy som var mycket läraktig lärde sig snart vilka tider som gällde och på vilken stol jag brukade sitta. Det hela var mycket praktiskt eftersom ju allt som serverades inte var i min smak men ofta i Kessys smak. Omärkligt kunde jag skicka ner bitar under bordet jag inte tyckte om och ganska snart var det tomt på min tallrik, vilket fick värdinnan att gång på gång berömma mig för min goda matlust. Sånt gillade hon.
Under den här perioden var Tyskland delat. När dom allierade hade vunnit andra världskriget och man i princip hade mött varandra i mitten av Tyskland, delade man upp landet i olika delar. Så fort man kommit överens om hur gränserna skulle dras, byggde Ryssarna en mur i Berlin och drog kraftig taggtråd i resten av Tyskland för att skilja deras område från väst. Många tragedier utspelade sig när man gjorde detta. Gränsen och skiljelinjen drogs utan hänsyn till människorna. Släkter, familjer, äkta par, föräldrar / barn, vänner, arbetsgrupper delades och hamnade på var sin sida om skiljelinjen. Många försökte nå varandra genom taggtråden. Man sträckte ut sina händer för att greppa tag i varandra och på det viset försöka få över den andra personen till sitt område. Oftast var det människor på östsidan som försökte ta sig över till västsidan, men taggtrådsområdet som blev bredare och bredare blev allt svårare att forcera och många blev skjutna av vakterna från öst under försöken och blev liggande inne i taggtrådsområdet till anhörigas förtvivlan som ofta stod och väntade på västsidan och utan att kunna göra något bevittnade katastrofen.
En del av denna skiljelinje löpte strax öster om Travemunde. Efter att vi gjort en utflykt till Lubeck och bevittnat den gamla staden där och den lutande stadsporten for vi till gränsen uppe vid havet. Vi gick omkring i området invid det stora ingenmanslandet och tittade bort mot östsidan och såg där tre unga flickor som stod och vinkade åt vårt håll. I vakttornet intill satt två soldater, förmodligen inte mycket äldre än flickorna, och riktade sina kulsprutor mot oss. Farsan stod länge och tittade åt deras håll. Han tände en cigarett, drog ett djupt halsbloss och vinkade tillbaka. Vi var tysta. Jag var tyst, morsan var tyst och farsan likaså. Ett slags märklig stämning la sig över oss när vi sen såg hur flickorna plockade upp rosor dom hade i en korg och kastade allt vad dom kunde in i området. Någon kanske hade blivit skjuten just där under ett flyktförsök, trodde farsan. Kanske en anhörig till flickorna.
Den allvarliga, nästan religiösa stämningen, bröts plötsligt då två stora turistbussar fulla med amerikanska turister bromsade in så vägdammet rykte kring däcken. Plötsligt var området fyllt av hojtande cowboys som i Europa på den här tiden gjort sig kända för att alltid ha största bilarna, största träden, största allt möjligt, och vi såg hur flickorna på den andra sidan drog sig bakåt och försvann. Vi promenerade då rätt igenom den bullriga turistgruppen, bort mot busshållplatsen för att oss tillbaka till Travemunde.
När vi lämnade Travemunde några dagar senare och när vi gått ombord på den stora passagerarbåten med riktning mot Trelleborg, stod Kessy och hennes matte och husse på kajen och vinkade farväl. Värdparet ropade något på tyska och farsan förklarade att dom ropade att vi var välkomna tillbaka. Kessy skällde två gånger och vad hon sa vet vi inte. Kanske tackade hon för dom tyska korvarna och surkålen hon fått av mig.
Vi skulle åka till Travemunde. Där hade mina föräldrar hyrt en lägenhet som var inhyst i ett fyrtorn. I huset bodde också dom som ägde lägenheten. Ett äldre par med en hund. En spets som hette Kessy och som skulle bli min bästis under dom följande två veckorna. Kessy var en matglad liten bästis som ofta försökte att äta upp min mat när hennes var slut. Jag fick passa mig om det var mat som jag tyckte om, så det inte plötsligt var tomt på tallriken. Mat jag inte tyckte om var jag inte så påpasslig med att vakta. Vi åt i en berså utanför vår lilla lägenhet med utsikt ner mot den stora sandstranden när det var fint väder och Kessy som var mycket läraktig lärde sig snart vilka tider som gällde och på vilken stol jag brukade sitta. Det hela var mycket praktiskt eftersom ju allt som serverades inte var i min smak men ofta i Kessys smak. Omärkligt kunde jag skicka ner bitar under bordet jag inte tyckte om och ganska snart var det tomt på min tallrik, vilket fick värdinnan att gång på gång berömma mig för min goda matlust. Sånt gillade hon.
Under den här perioden var Tyskland delat. När dom allierade hade vunnit andra världskriget och man i princip hade mött varandra i mitten av Tyskland, delade man upp landet i olika delar. Så fort man kommit överens om hur gränserna skulle dras, byggde Ryssarna en mur i Berlin och drog kraftig taggtråd i resten av Tyskland för att skilja deras område från väst. Många tragedier utspelade sig när man gjorde detta. Gränsen och skiljelinjen drogs utan hänsyn till människorna. Släkter, familjer, äkta par, föräldrar / barn, vänner, arbetsgrupper delades och hamnade på var sin sida om skiljelinjen. Många försökte nå varandra genom taggtråden. Man sträckte ut sina händer för att greppa tag i varandra och på det viset försöka få över den andra personen till sitt område. Oftast var det människor på östsidan som försökte ta sig över till västsidan, men taggtrådsområdet som blev bredare och bredare blev allt svårare att forcera och många blev skjutna av vakterna från öst under försöken och blev liggande inne i taggtrådsområdet till anhörigas förtvivlan som ofta stod och väntade på västsidan och utan att kunna göra något bevittnade katastrofen.
En del av denna skiljelinje löpte strax öster om Travemunde. Efter att vi gjort en utflykt till Lubeck och bevittnat den gamla staden där och den lutande stadsporten for vi till gränsen uppe vid havet. Vi gick omkring i området invid det stora ingenmanslandet och tittade bort mot östsidan och såg där tre unga flickor som stod och vinkade åt vårt håll. I vakttornet intill satt två soldater, förmodligen inte mycket äldre än flickorna, och riktade sina kulsprutor mot oss. Farsan stod länge och tittade åt deras håll. Han tände en cigarett, drog ett djupt halsbloss och vinkade tillbaka. Vi var tysta. Jag var tyst, morsan var tyst och farsan likaså. Ett slags märklig stämning la sig över oss när vi sen såg hur flickorna plockade upp rosor dom hade i en korg och kastade allt vad dom kunde in i området. Någon kanske hade blivit skjuten just där under ett flyktförsök, trodde farsan. Kanske en anhörig till flickorna.
Den allvarliga, nästan religiösa stämningen, bröts plötsligt då två stora turistbussar fulla med amerikanska turister bromsade in så vägdammet rykte kring däcken. Plötsligt var området fyllt av hojtande cowboys som i Europa på den här tiden gjort sig kända för att alltid ha största bilarna, största träden, största allt möjligt, och vi såg hur flickorna på den andra sidan drog sig bakåt och försvann. Vi promenerade då rätt igenom den bullriga turistgruppen, bort mot busshållplatsen för att oss tillbaka till Travemunde.
När vi lämnade Travemunde några dagar senare och när vi gått ombord på den stora passagerarbåten med riktning mot Trelleborg, stod Kessy och hennes matte och husse på kajen och vinkade farväl. Värdparet ropade något på tyska och farsan förklarade att dom ropade att vi var välkomna tillbaka. Kessy skällde två gånger och vad hon sa vet vi inte. Kanske tackade hon för dom tyska korvarna och surkålen hon fått av mig.
måndag 7 juni 2010
måndag 31 maj 2010
FESTEN, Självbiografisk kortnovell (4)
Det rustades till stor fest på sommarstället ute i Skuru på Värmdö utanför Stockholm som vi hyrde vid den här tiden. I bakre delen av byggnaden, som var ett gammalt stall, fanns en stor loge där själva festen skulle vara. I den främre fanns själva bostadsdelen. Jag, som då var på väg att lämna första klass och som älskade korv med bröd med senap och ketchup hade fått löfte om att få äta hur mycket som helst, och jag skulle få vara uppe hur länge som jag orkade. Lyckan visste inga gränser när jag småspringande deltog i festförberedelserna. Vi riggade ballonger och två musiker anlände strax före gästerna. Det var försommar. Syrenerna hade inte helt blommat ut och den lövade omgivningen var precis så där fullspäckad med ljusgrön prakt som ett naturens eget salladsbord. Det glimmade löftesrikt i luften och vattenytan nere på Skurusundet blänkte i kvällssolen.
Det var mycket folk. Jag var det enda barnet. Meningen var att det skulle vara ett par stycken till men dom hade hamnat någon annanstans. Efter att gästerna lite trevande startat med den fasta födan i kombination med den rinnande övergick man senare till att enbart inta den rinnande. Det skålades, det dansades, det kramades, det sjöngs och mitt i allt detta fanns jag, en ensam 7 åring i 1950 talets Sverige. Mitt i ett vimmel bland festsugna vuxna, stod jag och hävde i mig korv med bröd med massor av senap och ketchup som jag då och då sköljde ner med apelsinläsk. Min mor ville dansa och gjorde det med besked. Jag såg henne snurra runt till musiken hela tiden och i ett obevakat ögonblick greppade hon tag i mig och drog in mig i dansens virvlar. Jag som kämpade förtvivlat med att hålla en av korvarna kvar i ena handen när ja snurrades runt kände till slut hur den sakta gled ur mitt grepp och hela handen blev full av senap och ketchup som sedermera hamnade på både byxor och på min nystrukna skjorta. Detta var nu inget större problem för en livsnjutare. Bara att torka av så gott det gick. Vad som däremot blev ett problem var att alla korvar jag hade i min mage, nu plötsligt ville ut. Magen började dansa även den och jag gjorde mig loss, sprang ut och försvann bakom knuten där jag böjde mig fram. I samma stund som jag höll på att få upp allt hörde jag snett bredvid mig det typiska illamåendeljudet från en annan person än mig och jag tittade förvånat åt sidan och såg där farbror Arne. Han hann före helt enkelt och när han var klar tittade han flinande på mig och sa "”urrrrk skåååål"” varpå han vinglade iväg. Jag kom helt av mig och undrande över om det var korven eller något av det andra som gjorde hans tillstånd.
Illamåendet la sig sakta och jag tog en sväng genom det höga gräset som var i höjd med mitt hårfäste och som sträckte sig fram till tomtgränsen där sluttningen ner mot Skurusundet tog vid. Jag följde en upptrampad slingrande stig och hörde lite på avstånd musiken, sången, skratten och ett och annat vrål. När jag nått nästan ända fram till tomtgränsen och hade sundet framför mig där vita segel lite slappt fladdrade i den mojnande kvällsbrisen, höll jag på att snubbla över två personer som lät ansträngda. Som om dom hade ont både här och där. Dom hade hamnat liggande i skydd av vegetationen och hade dessutom tappat en del av sina kläder som låg vid sidan om dom. Han över henne och jag stannade strax framför dom utan att dom såg mig och kunde konstatera att dom inte bara tappat en del kläder utan att dom kläder dom fortfarande hade på sig, var i en väldig oordning. Min ringa kunskap om naturens gång och min instinkt sa mig att jag diskret borde backa därifrån och att dom inte behövde vare sig sjukvårdare eller hjälp på annat sätt.
Festen avtog inte förrän det var ljust. Överallt fanns det människor. Många i sovande ställning men flera var vakna och hade nu börjat diskutera sånt som man gjorde som vuxen på småtimmarna på en fest om man inte hade hamnat i det höga gräset vill säga. Nämligen världsproblemen. Efterkrigstidens stora trauma och varför Sverige egentligen hade klarat sig från att behöva delta i andra världskriget, liksom i det första världskriget. Några höjde rösten. Några satt och hickade och en bit bort hörde jag hur några var osams. Skrik ordväxling avlöstes av sång och munterhet och jag gick in bostadsdelen till hörnan där min säng stod och la mig ner med kläderna på och flöt genast in i sömnens och i drömmarnas värld där jag såg hur den ena varmkorven efter den andra kom seglande för mitt inre i takt till musiken.
Namnet Arne är fingerat.
Det var mycket folk. Jag var det enda barnet. Meningen var att det skulle vara ett par stycken till men dom hade hamnat någon annanstans. Efter att gästerna lite trevande startat med den fasta födan i kombination med den rinnande övergick man senare till att enbart inta den rinnande. Det skålades, det dansades, det kramades, det sjöngs och mitt i allt detta fanns jag, en ensam 7 åring i 1950 talets Sverige. Mitt i ett vimmel bland festsugna vuxna, stod jag och hävde i mig korv med bröd med massor av senap och ketchup som jag då och då sköljde ner med apelsinläsk. Min mor ville dansa och gjorde det med besked. Jag såg henne snurra runt till musiken hela tiden och i ett obevakat ögonblick greppade hon tag i mig och drog in mig i dansens virvlar. Jag som kämpade förtvivlat med att hålla en av korvarna kvar i ena handen när ja snurrades runt kände till slut hur den sakta gled ur mitt grepp och hela handen blev full av senap och ketchup som sedermera hamnade på både byxor och på min nystrukna skjorta. Detta var nu inget större problem för en livsnjutare. Bara att torka av så gott det gick. Vad som däremot blev ett problem var att alla korvar jag hade i min mage, nu plötsligt ville ut. Magen började dansa även den och jag gjorde mig loss, sprang ut och försvann bakom knuten där jag böjde mig fram. I samma stund som jag höll på att få upp allt hörde jag snett bredvid mig det typiska illamåendeljudet från en annan person än mig och jag tittade förvånat åt sidan och såg där farbror Arne. Han hann före helt enkelt och när han var klar tittade han flinande på mig och sa "”urrrrk skåååål"” varpå han vinglade iväg. Jag kom helt av mig och undrande över om det var korven eller något av det andra som gjorde hans tillstånd.
Illamåendet la sig sakta och jag tog en sväng genom det höga gräset som var i höjd med mitt hårfäste och som sträckte sig fram till tomtgränsen där sluttningen ner mot Skurusundet tog vid. Jag följde en upptrampad slingrande stig och hörde lite på avstånd musiken, sången, skratten och ett och annat vrål. När jag nått nästan ända fram till tomtgränsen och hade sundet framför mig där vita segel lite slappt fladdrade i den mojnande kvällsbrisen, höll jag på att snubbla över två personer som lät ansträngda. Som om dom hade ont både här och där. Dom hade hamnat liggande i skydd av vegetationen och hade dessutom tappat en del av sina kläder som låg vid sidan om dom. Han över henne och jag stannade strax framför dom utan att dom såg mig och kunde konstatera att dom inte bara tappat en del kläder utan att dom kläder dom fortfarande hade på sig, var i en väldig oordning. Min ringa kunskap om naturens gång och min instinkt sa mig att jag diskret borde backa därifrån och att dom inte behövde vare sig sjukvårdare eller hjälp på annat sätt.
Festen avtog inte förrän det var ljust. Överallt fanns det människor. Många i sovande ställning men flera var vakna och hade nu börjat diskutera sånt som man gjorde som vuxen på småtimmarna på en fest om man inte hade hamnat i det höga gräset vill säga. Nämligen världsproblemen. Efterkrigstidens stora trauma och varför Sverige egentligen hade klarat sig från att behöva delta i andra världskriget, liksom i det första världskriget. Några höjde rösten. Några satt och hickade och en bit bort hörde jag hur några var osams. Skrik ordväxling avlöstes av sång och munterhet och jag gick in bostadsdelen till hörnan där min säng stod och la mig ner med kläderna på och flöt genast in i sömnens och i drömmarnas värld där jag såg hur den ena varmkorven efter den andra kom seglande för mitt inre i takt till musiken.
Namnet Arne är fingerat.
fredag 21 maj 2010
SALT o PEPPARLIGAN, Självbiografisk kortnovell (3)
Vi Stockholmska förortsungar levde i en hotfull och farlig värld i början av 1950 talet. I alla fall ur vår egen synvinkel. Farorna lurade bakom varje hörn kunde vi tycka. Alla såg det naturligtvis inte så men många av oss gjorde det. Fantasin visste inga gränser. Hierarkin mellan oss var stenhård men även solidariteten kunde vara stark när det gällde. Bataljer mellan enskilda och krig mellan gårdar och områden där hemmagjorda vapen, slangbellor och sten användes avlöstes av harmlösa brännbollsmatcher och annan fredlig lek. Själv gick jag omkring med en stor slangbåge, eller slangbella som det också kallades, i bakfickan där spänngummit bestod av hopknutna ventilgummin och som sköt iväg både kottar och sten i vida bågar över gräsmattor och asfalterade gångvägar. Varje kväll, när jag skulle in, så gömde jag min slangbella i en grop bakom cykelstället utanför porten och varje eftermiddag när jag kom hem från plugget, kollade jag om den fanns kvar. Det var viktigt att den låg där, för plötsligt kunde det komma ett påbud från dom äldre killarna att det var krig mot den eller den gården eller dom på andra sidan Riks 1 an, dagens E 4 an. Hägersten kunde vara en spännande trakt.
Inte för att jag sköt någon med min slangbåge, men den skulle vara med när man sprang där i dom bakersta leden och tjöt som en indian. Vi småkillar höll oss oftast på behörigt avstånd från frontlinjen och lät dom stora, tuffa grabbarna sköta fighten. Dom som hade både luftgevär och stenslungor och som var stora och orädda. Det var den uppdelningen som gällde och ingen ifrågasatte den. Det var heller inte många som blev skadade på riktigt. Det fanns en heder i att slåss på ett gentlemannamässigt sätt. När vi brakade ihop med våra motståndare och knytnävarna började snurra som dagens vindmöllor och någon blev golvad, antingen av slag eller av nedbrottning, så var kampen över för dennes del. Ingen sparkade eller slog på någon som låg ner. Man backade undan och den som blivit nedkämpad erkände sig besegrad och när tillräckligt många golvats i den ena gruppen, utropade man sig till vinnare i den andra gruppen och vände åter mot sina domäner i jubelrop och sång. Vid några tillfällen var krigen så stora och vi ungar så många att vi drog till oss rättvisans tjutande svart vita bilar som kom för att sära på oss. Vid ett tillfälle spärrades trafiken helt av oss och trafikstockningar uppstod på Södertäljevägen, dagens E 4 an. Vi hörde polisbilarna på långt håll, så innan dom kommit fram, var vi långt upp i närmsta skogsparti. Vid dessa stora slag kunde det hända att någon träffades av någon slangbella eller kanske ett luftgevär i låret etc. Denne bars då bort och bakåt i stridslinjen av flera av oss andra och betraktades automatiskt som hjälte. Bort och i skydd och fick sedan hjälp att ta sig hem till intet ont anande föräldrar för omplåstring.
Men det var inte enbart dessa bataljer, krig och uppgörelser som skapade otrygghet. Intill Torget fanns ett berg där ”salt och pepparligan” höll hus. Om man inte passade sig kunde dom plötsligt komma uppdykande ur buskarna och fånga en och skära upp handlederna på en och strö salt och peppar i såren, sades det och vid ett tillfälle blev jag och Bolle faktiskt också infångade på exakt det sättet som skrönan påstod att det gick till. Bolle lyckades slita sig loss, men mig bar dom upp i en bergsskreva. Jag tror dom var fyra, fem stycken och fler år äldre än vad vi var. Dom skrattade och hojtade och jag tjöt av rädsla. Jag slogs för mitt liv i denna bergsskreva, alltmedan folk passerade strax nedanför på väg till eller ifrån Konsum, kånkande på sina matkassar längs gångvägen. Efter en stund lyckades jag komma loss med ena armen medan grabbarna skrattade allt vad dom kunde åt min kamp. Min fria arm viftade förtvivlat utan att kunna befria hela mig men jag tänkte i alla fall inte finna mig i mitt öde utan kamp. Att få handleden uppskuren och fylld med salt och peppar var inget jag längtade efter. Jag minns att jag fladdrade med blicken för att se om jag kunde se kniven och salt och pepparkaren som dom ju borde ha haft med sig, men jag lyckades aldrig få se något av dessa attiraljer.
Lika plötsligt som jag blev infångad blev jag också fri. Dom släppte mig och jag for som ett expresståg ner över berg och sten och ner på gångstigen och hemåt där Bolle mötte mig.. Vi stod sedan länge och såg åt berget till och tyckte att vi kunde höra tjut och rop på hjälp. Kanske hade någon annan blivit infångad. Kanske inbillade vi oss bara. Jag blev hur som helst gårdens hjälte ända tills det blev kväll och dagen efter var det andra äventyr som gällde.
Ingen vet om det var en verklig ”Salt och pepparliga” som överfallit oss eller om det var ett gäng äldre grabbar som tyckte det var kul att förverkliga myten om den förskräckliga myten. I alla fall var det en ruggig upplevelse. Jag såg ingen kniv och inget salt och peppar men det var inget jag fokuserade på där jag sparkande slogs för mitt liv strax ovanför Konsum och fontänen mitt på torget och ovanför alla dom människor som inte märkte ett skvatt där dom vandrade på gångvägen strax nedanför. Det finns en ganska utbredd villfarelse idag om att på den tiden hade vi barn vuxna som förebilder och trygghet på ett helt annat sätt än vad man har idag. Att vuxna rörde sig ute bland oss på ett annat sätt än idag. Jag vill nog påstå att det var ganska lika som det är nu. Åtminstone i mina uppväxttrakter. Inte såg vi många vuxna röra sig naturligt ute bland förortslängorna, förutom när dom var på väg till och från någonstans. Bristen på vuxna förebilder ute på gator och torg och under gatlyktor gjorde att det var den starke eller den smarte som klarade sig bäst. Nä, vårt rike var ett vuxenlöst och ett laglöst land. Ett hierarkiskt, spännande ingenmansland bland sandlådor, gungställningar, gräsmattor, gångstigar, återvändsgator och förortshus. Där gällde det att överleva. Inte rent kroppsligt kanske men mentalt. Att skapa trygga relationsnät var ett måste och den som kunde det kunde uppleva denna mytiska tid som en ljus tid. Den som däremot inte hade möjlighet till det, kan nog kanske minnas denna tid som en mindre ljus tid, men så är det väl med dom flesta tidevarv.
(Namnet Bolle är fingerat)
Inte för att jag sköt någon med min slangbåge, men den skulle vara med när man sprang där i dom bakersta leden och tjöt som en indian. Vi småkillar höll oss oftast på behörigt avstånd från frontlinjen och lät dom stora, tuffa grabbarna sköta fighten. Dom som hade både luftgevär och stenslungor och som var stora och orädda. Det var den uppdelningen som gällde och ingen ifrågasatte den. Det var heller inte många som blev skadade på riktigt. Det fanns en heder i att slåss på ett gentlemannamässigt sätt. När vi brakade ihop med våra motståndare och knytnävarna började snurra som dagens vindmöllor och någon blev golvad, antingen av slag eller av nedbrottning, så var kampen över för dennes del. Ingen sparkade eller slog på någon som låg ner. Man backade undan och den som blivit nedkämpad erkände sig besegrad och när tillräckligt många golvats i den ena gruppen, utropade man sig till vinnare i den andra gruppen och vände åter mot sina domäner i jubelrop och sång. Vid några tillfällen var krigen så stora och vi ungar så många att vi drog till oss rättvisans tjutande svart vita bilar som kom för att sära på oss. Vid ett tillfälle spärrades trafiken helt av oss och trafikstockningar uppstod på Södertäljevägen, dagens E 4 an. Vi hörde polisbilarna på långt håll, så innan dom kommit fram, var vi långt upp i närmsta skogsparti. Vid dessa stora slag kunde det hända att någon träffades av någon slangbella eller kanske ett luftgevär i låret etc. Denne bars då bort och bakåt i stridslinjen av flera av oss andra och betraktades automatiskt som hjälte. Bort och i skydd och fick sedan hjälp att ta sig hem till intet ont anande föräldrar för omplåstring.
Men det var inte enbart dessa bataljer, krig och uppgörelser som skapade otrygghet. Intill Torget fanns ett berg där ”salt och pepparligan” höll hus. Om man inte passade sig kunde dom plötsligt komma uppdykande ur buskarna och fånga en och skära upp handlederna på en och strö salt och peppar i såren, sades det och vid ett tillfälle blev jag och Bolle faktiskt också infångade på exakt det sättet som skrönan påstod att det gick till. Bolle lyckades slita sig loss, men mig bar dom upp i en bergsskreva. Jag tror dom var fyra, fem stycken och fler år äldre än vad vi var. Dom skrattade och hojtade och jag tjöt av rädsla. Jag slogs för mitt liv i denna bergsskreva, alltmedan folk passerade strax nedanför på väg till eller ifrån Konsum, kånkande på sina matkassar längs gångvägen. Efter en stund lyckades jag komma loss med ena armen medan grabbarna skrattade allt vad dom kunde åt min kamp. Min fria arm viftade förtvivlat utan att kunna befria hela mig men jag tänkte i alla fall inte finna mig i mitt öde utan kamp. Att få handleden uppskuren och fylld med salt och peppar var inget jag längtade efter. Jag minns att jag fladdrade med blicken för att se om jag kunde se kniven och salt och pepparkaren som dom ju borde ha haft med sig, men jag lyckades aldrig få se något av dessa attiraljer.
Lika plötsligt som jag blev infångad blev jag också fri. Dom släppte mig och jag for som ett expresståg ner över berg och sten och ner på gångstigen och hemåt där Bolle mötte mig.. Vi stod sedan länge och såg åt berget till och tyckte att vi kunde höra tjut och rop på hjälp. Kanske hade någon annan blivit infångad. Kanske inbillade vi oss bara. Jag blev hur som helst gårdens hjälte ända tills det blev kväll och dagen efter var det andra äventyr som gällde.
Ingen vet om det var en verklig ”Salt och pepparliga” som överfallit oss eller om det var ett gäng äldre grabbar som tyckte det var kul att förverkliga myten om den förskräckliga myten. I alla fall var det en ruggig upplevelse. Jag såg ingen kniv och inget salt och peppar men det var inget jag fokuserade på där jag sparkande slogs för mitt liv strax ovanför Konsum och fontänen mitt på torget och ovanför alla dom människor som inte märkte ett skvatt där dom vandrade på gångvägen strax nedanför. Det finns en ganska utbredd villfarelse idag om att på den tiden hade vi barn vuxna som förebilder och trygghet på ett helt annat sätt än vad man har idag. Att vuxna rörde sig ute bland oss på ett annat sätt än idag. Jag vill nog påstå att det var ganska lika som det är nu. Åtminstone i mina uppväxttrakter. Inte såg vi många vuxna röra sig naturligt ute bland förortslängorna, förutom när dom var på väg till och från någonstans. Bristen på vuxna förebilder ute på gator och torg och under gatlyktor gjorde att det var den starke eller den smarte som klarade sig bäst. Nä, vårt rike var ett vuxenlöst och ett laglöst land. Ett hierarkiskt, spännande ingenmansland bland sandlådor, gungställningar, gräsmattor, gångstigar, återvändsgator och förortshus. Där gällde det att överleva. Inte rent kroppsligt kanske men mentalt. Att skapa trygga relationsnät var ett måste och den som kunde det kunde uppleva denna mytiska tid som en ljus tid. Den som däremot inte hade möjlighet till det, kan nog kanske minnas denna tid som en mindre ljus tid, men så är det väl med dom flesta tidevarv.
(Namnet Bolle är fingerat)
tisdag 18 maj 2010
söndag 9 maj 2010
PLUGGET, Självbiografisk kortnovell (2)
Jag minns inte exakt hur många vi var i vår klass, men strax under 30 elever rörde det sig om. Varje morgon samlades vi i grupper på skolgården och vi grabbar visade varandra stolt våra senaste kap, uppfinningar eller liknande. Tex. en brandbil som kunde blinka eller historiens längsta daggmask instängd i en tom snusdosa med lufthål. Vattenkammade och propra stod vi där och imponerat beundrade varandras personliga tillhörigheter ända tills det ringde in. Då var det dags att gå (kuta när ingen vuxen såg det) upp till klädhängarna intill klassrumsdörren i korridoren och där ställa upp sig på led framför fröken som lite barskt men moderligt stod framför oss och väntade på att några av klassens lite ostyriga också skulle ställa in sig i ledet. En av dom var ofta jag. När vi alla stod där, lät hon hälsa alla god morgon och vi svarade i kör, god morgon, därefter fick vi gå in. Var det så att någon eller några av oss inte kunde konsten att gå utan började småspringa, var det obevekligen ut i korridoren för att göra om proceduren. Året var 1955 och det rådde en annorlunda ordning i plugget då än det ofta gör idag när detta skrivs.
Inne i klassrummet ställde vi oss vid sidan av våra bänkar och väntade till dess att fröken gav oss tillstånd att sitta. Därefter började hon ropa upp oss. När detta var gjort var det dags att ta upp våra böcker i det ämne som gällde för kommande lektion. Läsning var det som jag i det läget hade lätt för och också tyckte var roligast. Skriva tyckte jag också om men jag hade redan då en bedrövlig handstil som drog ner mina omdömen kraftigt. Vi hade ett ämne som hette välskrivning, men som sagt, där gjorde jag ingen större succé. Tur att det finns skrivmaskiner och datorer nu, annars hade ingen kunnat läsa det jag nu skriver.
På rasterna var det ut på skolgården. Bollspel, kull, hoppa hage (mest för tjejerna), brottas, jaga varandra och en och annan skärmytsling men inga större skismer. Då och då var det några som rykte ihop och genast bildades en ring runt dom två slagskämparna som rullade runt i gruset så dammet yrde. Antingen hejade man på det ena eller den andra ända tills det dök upp någon lärare runt knuten och då var allt över. Själv var jag sällan inblandad i dylika handgemäng. Jag hade en ovanlig förmåga att prata mig ur konflikter så att motståndaren varken visste ut eller in. För det mesta, men inte alltid och ett av undantagen var när jag blev påhoppad och kallad för något nedsättande av något slag som jag inte minns idag men som gjorde att jag tände till ordentligt. Min antagonist märkte detta och tog ett steg bakåt när jag gjorde mitt utfall mot honom, varpå han började springa med mig efter sig. Vi sprang och sprang runt skolgården och längs vår väg växte publikintresset och efter två varv orkade ingen av oss längre utan sjönk ner i gruset. Först han och två steg efter kom jag och gjorde detsamma och jag som nu hade min chans att ge igen, var så trött att jag inte orkade och dessutom hade ilskan glidit iväg någonstans under språngmarschen. Undrar om jag över huvud taget ens kom ihåg varför jag hade blivit arg. Jag gled ner intill honom, flåsade och i samma stund som jag försökte bestämma mig för hur jag skulle gå tillväga, ringde det in. Räddad av att rasten var slut.
Vi ”förstagluttare” inrymdes i den övre korridoren i den fristående, två våningar höga klassrumsbyggnaden, tillsammans med andra och tredjeklassarna. Där stod som sagt vår fröken, utanför klassrummet och hälsade oss välkomna på morgonen. Hon var en av den gamla sortens ”SKOLFRÖKEN”. Mycket bestämd, moderlig och en självklar auktoritet. Henne busade man inte för mycket med. Hon satte tydliga gränser och man visste vad som gällde och hon ingjöt positiv respekt. Henne lydde man… om man kunde. Om man inte redan hade satt igång pratmaskinen inuti sig själv så mycket att det inte gick att få stopp på den. Detta hände tyvärr mig alltför ofta och redan i första klass blev jag en av dem som toppade hemanmärkningsligan. Jag gjorde inte så ofta medvetna bus och otillåtna manövrar om jag ska vara ärlig, men jag snackade. Snackade, snackade och snackade och självklart vid fel tillfällen för det mesta. Jag såg kvickheter i nästan allt som sades och gjordes och jag kunde inte låta bli att föra dem till torgs. Fröken tittade strängt på mig och kommenderade mig att vara tyst en gång, sedan två gånger och vid den tredje gången blev det anmärkning. En lapp som skulle bäras hem och bli påskriven av föräldrarna, eller målsman, som det hette, vilket för mig blev morsan. Hon jobbade deltid periodvis under den här delen av min uppväxt och var därför ofta hemma på eftermiddagarna.Jag skyndade mig att visa henne lappen innan farsan skulle komma hem. Då slapp man husförhöret. Hon bannade, suckade och sen hällde hon upp chokladen och satte sig mitt emot mig och frågade hur dagen för övrigt hade varit. Jag berättade och / eller satt tyst och lyssnade på det hon berättade, drack min choklad, åt min mellanmålsmacka eller bulle och när hon sedan reste sig och gick ut i köket för att förbereda kvällsmaten, stack jag ut. Ut till eftermiddagarnas äventyr i trakten runt förortshusen. Men det är en annan historia.
Inne i klassrummet ställde vi oss vid sidan av våra bänkar och väntade till dess att fröken gav oss tillstånd att sitta. Därefter började hon ropa upp oss. När detta var gjort var det dags att ta upp våra böcker i det ämne som gällde för kommande lektion. Läsning var det som jag i det läget hade lätt för och också tyckte var roligast. Skriva tyckte jag också om men jag hade redan då en bedrövlig handstil som drog ner mina omdömen kraftigt. Vi hade ett ämne som hette välskrivning, men som sagt, där gjorde jag ingen större succé. Tur att det finns skrivmaskiner och datorer nu, annars hade ingen kunnat läsa det jag nu skriver.
På rasterna var det ut på skolgården. Bollspel, kull, hoppa hage (mest för tjejerna), brottas, jaga varandra och en och annan skärmytsling men inga större skismer. Då och då var det några som rykte ihop och genast bildades en ring runt dom två slagskämparna som rullade runt i gruset så dammet yrde. Antingen hejade man på det ena eller den andra ända tills det dök upp någon lärare runt knuten och då var allt över. Själv var jag sällan inblandad i dylika handgemäng. Jag hade en ovanlig förmåga att prata mig ur konflikter så att motståndaren varken visste ut eller in. För det mesta, men inte alltid och ett av undantagen var när jag blev påhoppad och kallad för något nedsättande av något slag som jag inte minns idag men som gjorde att jag tände till ordentligt. Min antagonist märkte detta och tog ett steg bakåt när jag gjorde mitt utfall mot honom, varpå han började springa med mig efter sig. Vi sprang och sprang runt skolgården och längs vår väg växte publikintresset och efter två varv orkade ingen av oss längre utan sjönk ner i gruset. Först han och två steg efter kom jag och gjorde detsamma och jag som nu hade min chans att ge igen, var så trött att jag inte orkade och dessutom hade ilskan glidit iväg någonstans under språngmarschen. Undrar om jag över huvud taget ens kom ihåg varför jag hade blivit arg. Jag gled ner intill honom, flåsade och i samma stund som jag försökte bestämma mig för hur jag skulle gå tillväga, ringde det in. Räddad av att rasten var slut.
Vi ”förstagluttare” inrymdes i den övre korridoren i den fristående, två våningar höga klassrumsbyggnaden, tillsammans med andra och tredjeklassarna. Där stod som sagt vår fröken, utanför klassrummet och hälsade oss välkomna på morgonen. Hon var en av den gamla sortens ”SKOLFRÖKEN”. Mycket bestämd, moderlig och en självklar auktoritet. Henne busade man inte för mycket med. Hon satte tydliga gränser och man visste vad som gällde och hon ingjöt positiv respekt. Henne lydde man… om man kunde. Om man inte redan hade satt igång pratmaskinen inuti sig själv så mycket att det inte gick att få stopp på den. Detta hände tyvärr mig alltför ofta och redan i första klass blev jag en av dem som toppade hemanmärkningsligan. Jag gjorde inte så ofta medvetna bus och otillåtna manövrar om jag ska vara ärlig, men jag snackade. Snackade, snackade och snackade och självklart vid fel tillfällen för det mesta. Jag såg kvickheter i nästan allt som sades och gjordes och jag kunde inte låta bli att föra dem till torgs. Fröken tittade strängt på mig och kommenderade mig att vara tyst en gång, sedan två gånger och vid den tredje gången blev det anmärkning. En lapp som skulle bäras hem och bli påskriven av föräldrarna, eller målsman, som det hette, vilket för mig blev morsan. Hon jobbade deltid periodvis under den här delen av min uppväxt och var därför ofta hemma på eftermiddagarna.Jag skyndade mig att visa henne lappen innan farsan skulle komma hem. Då slapp man husförhöret. Hon bannade, suckade och sen hällde hon upp chokladen och satte sig mitt emot mig och frågade hur dagen för övrigt hade varit. Jag berättade och / eller satt tyst och lyssnade på det hon berättade, drack min choklad, åt min mellanmålsmacka eller bulle och när hon sedan reste sig och gick ut i köket för att förbereda kvällsmaten, stack jag ut. Ut till eftermiddagarnas äventyr i trakten runt förortshusen. Men det är en annan historia.
onsdag 28 april 2010
KALLINGAR, Självbiografisk kortnovell (1)
Vi som idag kallas den envist unga generationen, 40 talisterna, var alltså barn på den här tiden jag tänker berätta en episod ifrån. Vi fanns överallt. I vårt hus som var beläget i Hägersten i en av Stockholms södra förorter och som innehöll tre våningar och fyra trappuppgångar med sex lägenheter i varje farstu, bodde ett trettio tal barn. Bara i vår trappuppgång var vi 9 st. I våningen under oss bodde tre grabbar. I dom andra portarna såg det ungefär likadant ut. Ungar i alla åldrar. Vi som just blivit förstagluttare (förstaklassare) var inte flest. Dom som var födda några år tidigare än vi, alltså i mitten av 1940 talet var ännu fler. Dom stora grabbarna som man som 7 åring såg upp till.
Ja vi var många. En del vildare än vildast men också en del ganska väluppfostrade och prydliga. I en annan port längre bort i hyreslängan intill vår bodde tex. John. Skötsam och kläderna på rätt kroppsdel nästan jämt, till skillnad mot flera av oss andra.
- Varför kan du inte vara lika snyggt klädd som John? klagade min mamma titt som tätt när jag efter några timmars utevistelse kom in med sand, lera och gräsfläckar på kläderna samt ett och annat skrubbsår och blåmärke någonstans på kroppen, som jag dessutom inte hade en aning om var jag fått dem ifrån. Morsan tyckte det var förfärligt att just hon fött en sån slarver.
I porten bredvid vår port bodde även där flera barn, mest tjejer. Elin hette en av dom. Hon i sin tur bodde granne med en Lisa som kom att bli min första förälskelse. Något som Lisa aldrig fick veta, om hon nu inte räknade ut det vill säga. Det är inte omöjligt att hon förstod eftersom mitt beteende radikalt förändrades så fort hon var i närheten. Ett av dessa tillfällen var när jag fyllde 7 år. Jag skulle få ha kalas och vi riggade med ballonger och allt vad som nu skulle vara. Jag skulle ju naturligtvis vara snyggt klädd, tyckte morsan och lade fram dom kläder som gällde. Nu höll jag på så länge med att få på mig kläderna att en del av gästerna hann att anlända innan jag var klar. Det fanns ju mycket roligare saker att göra än att klä på sig finkläder, tyckte jag. Två av mina grabbkompisar, Bolle och Bengan, kom som första gäster och det var bra tyckte jag, eftersom jag ändå skulle visa dom mitt nya modellflygplan jag fått och det gick väl bra att göra i kallingarna också, tänkte jag och drog in dom i mitt rum direkt när dom kom. Men när vi stod där i rummet och som bäst beundrade flygplanet, kom John, Elin och Lisa. Lisa!!! Hjälp, tänkte jag lite lätt panikslaget. Vem som helst, men inte hon, får se mig i bara kallingar. Hej sa dom två uppsnofsade tjejerna och kom emot mig med ett paket i handen där jag stod. På bråkdelen av en sekund fick jag tag i dörrhandtaget till dörren och svingade med kraft igen den mitt framför näsan på dom två leende flickansiktena. PANG, sa det och istället för att snabbt få på mig brallorna hängde jag med hela min kroppstyngd på handtaget så att inte dörren gick att få upp. Morsan beordrade mig från andra sidan att öppna, men jag vägrade. Här stod jag i bara kallingarna medan min drömkvinna stod leende mitt i mot på andra sidan dörren. Inte kunde man väl då ha dörren öppen heller. Bolle och Bengan som stod bredvid mig tyckte det hela var jättelattjo. Att festen skulle börja så här kul hade dom inte ens vågat tro i sin vildaste fantasi. Bolle hjälpte mig att hålla ner dörrhandtaget och Bengan, som ofta tänkte ett steg längre i dom flesta situationer, ville naturligtvis också hjälpa till men ville också veta varför jag ville hålla dörren stängd.
- Jag har ju inga brallor på mig ser du väl, svarade jag segervisst.
- Men är det inte enklare att ta på brallorna istället för att stå här och hänga? undrade han lite eftertänksamt.
Morsan, som nu hade förstått att hennes envise 7 åring inte skulle ge sig i första taget, överlistade honom med att ropa högt så att alla skulle höra det.
- Vi andra börjar med tårtan så länge, så får vi se om det blir något kvar åt er därinne när ni nu behagar komma ut.
Exakt två minuter senare satt vi alla som tända ljus vid köksbordet och glodde på den praktfulla tårtan. Mina byxor satt dessutom där dom skulle. Att skjortan hängde lite på trekvart och att min fina vattenkammade frisyr förändrats, bekymrade inte mig så värst mycket. Bredvid mig satt John i perfekt nystruken skjorta, rutig väst och brun clubkavaj med blanka knappar och jag såg vad morsan tänkte.
(Samtliga namn är fingerade)
Ja vi var många. En del vildare än vildast men också en del ganska väluppfostrade och prydliga. I en annan port längre bort i hyreslängan intill vår bodde tex. John. Skötsam och kläderna på rätt kroppsdel nästan jämt, till skillnad mot flera av oss andra.
- Varför kan du inte vara lika snyggt klädd som John? klagade min mamma titt som tätt när jag efter några timmars utevistelse kom in med sand, lera och gräsfläckar på kläderna samt ett och annat skrubbsår och blåmärke någonstans på kroppen, som jag dessutom inte hade en aning om var jag fått dem ifrån. Morsan tyckte det var förfärligt att just hon fött en sån slarver.
I porten bredvid vår port bodde även där flera barn, mest tjejer. Elin hette en av dom. Hon i sin tur bodde granne med en Lisa som kom att bli min första förälskelse. Något som Lisa aldrig fick veta, om hon nu inte räknade ut det vill säga. Det är inte omöjligt att hon förstod eftersom mitt beteende radikalt förändrades så fort hon var i närheten. Ett av dessa tillfällen var när jag fyllde 7 år. Jag skulle få ha kalas och vi riggade med ballonger och allt vad som nu skulle vara. Jag skulle ju naturligtvis vara snyggt klädd, tyckte morsan och lade fram dom kläder som gällde. Nu höll jag på så länge med att få på mig kläderna att en del av gästerna hann att anlända innan jag var klar. Det fanns ju mycket roligare saker att göra än att klä på sig finkläder, tyckte jag. Två av mina grabbkompisar, Bolle och Bengan, kom som första gäster och det var bra tyckte jag, eftersom jag ändå skulle visa dom mitt nya modellflygplan jag fått och det gick väl bra att göra i kallingarna också, tänkte jag och drog in dom i mitt rum direkt när dom kom. Men när vi stod där i rummet och som bäst beundrade flygplanet, kom John, Elin och Lisa. Lisa!!! Hjälp, tänkte jag lite lätt panikslaget. Vem som helst, men inte hon, får se mig i bara kallingar. Hej sa dom två uppsnofsade tjejerna och kom emot mig med ett paket i handen där jag stod. På bråkdelen av en sekund fick jag tag i dörrhandtaget till dörren och svingade med kraft igen den mitt framför näsan på dom två leende flickansiktena. PANG, sa det och istället för att snabbt få på mig brallorna hängde jag med hela min kroppstyngd på handtaget så att inte dörren gick att få upp. Morsan beordrade mig från andra sidan att öppna, men jag vägrade. Här stod jag i bara kallingarna medan min drömkvinna stod leende mitt i mot på andra sidan dörren. Inte kunde man väl då ha dörren öppen heller. Bolle och Bengan som stod bredvid mig tyckte det hela var jättelattjo. Att festen skulle börja så här kul hade dom inte ens vågat tro i sin vildaste fantasi. Bolle hjälpte mig att hålla ner dörrhandtaget och Bengan, som ofta tänkte ett steg längre i dom flesta situationer, ville naturligtvis också hjälpa till men ville också veta varför jag ville hålla dörren stängd.
- Jag har ju inga brallor på mig ser du väl, svarade jag segervisst.
- Men är det inte enklare att ta på brallorna istället för att stå här och hänga? undrade han lite eftertänksamt.
Morsan, som nu hade förstått att hennes envise 7 åring inte skulle ge sig i första taget, överlistade honom med att ropa högt så att alla skulle höra det.
- Vi andra börjar med tårtan så länge, så får vi se om det blir något kvar åt er därinne när ni nu behagar komma ut.
Exakt två minuter senare satt vi alla som tända ljus vid köksbordet och glodde på den praktfulla tårtan. Mina byxor satt dessutom där dom skulle. Att skjortan hängde lite på trekvart och att min fina vattenkammade frisyr förändrats, bekymrade inte mig så värst mycket. Bredvid mig satt John i perfekt nystruken skjorta, rutig väst och brun clubkavaj med blanka knappar och jag såg vad morsan tänkte.
(Samtliga namn är fingerade)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.JPG)
