VITA FRUN, Självbiografisk kortnovell (6)

Vi var fem sammansvurna som i ficklampans sken satt och hukade och berättade
spökhistorier för varandra. Utifrån måste det ha sett mycket underligt ut om man tittade in genom fönstren i den lilla gäststugan nere i hörnet av tomten. Om man inte visste varför vill säga. Att där inne satt tre killar och två tjejer som gjorde allt för att skrämma upp varandra. Ljusstrålen svepte runt innanför rutorna i det övrigt mörka huset. Fem sommarlovslediga unga medborgare i mitten 1950. För mig livets första sommarlov. Dom andra var något äldre och var inne på sitt andra respektive tredje sommarlov. Vi skulle varit sex vid det här tillfället men Sigge, som var den allra yngste i gänget och även han inne på sitt första sommarlov, hade avvikit en stund tidigare med anledning av att han var tvungen att hjälpa sin storebrorsa med något. Hade han sagt till tjejerna, men det var påhitt. I själva verket skulle han förbereda Vita Fruns ankomst. Det hade vi grabbar planerat tillsammans innan tjejerna hade anlänt tidigare på kvällen. Vi hade noga struktuerat upp hela händelsekedjan. Vi hade planerat att, när skymningen svepte in över fältet utanför, så skulle Sigge komma gående iklädd en speciell vit särk som Kalle hade norpat hemma hos sig. Han skulle skrida fram precis på ett sånt sätt som det berättades i spökhistorierna att Vita
Frun gjorde. Jag hade som uppgift att sitta vid fönstret så att jag skulle upptäcka henne där utanför och då ropa uppskrämt att där är hon. Detta skulle ske samtidigt som Ludde, som var den som hade som uppgift att vara berättare, hade nått till slutet av den fasansfulla historien till stycket när hon kommer svepande genom det lilla samhället för att ta ut sin hämnd på den fruktansvärda oförrätt hon åsamkats när hon några år tidigare hade mördats. Vita fruns återkomst till den lilla byn för att hämnas var det idealiska tillfället att låta Sigge skrida fram utanför den lilla stugan i skymningen. Sigge skulle avvakta en bit bort och från sin utsiktspunkt kunna se när jag fladdrade med gardinen på ett uppgjort sätt hade vi bestämt. Det hela var noga förberett av oss grabbar. Anna och Carina hade inte en aning om vad vi hade i kikaren.

Så lade sig ljuset över fältet som om det var på väg att krypa ner i den stora gräsbädden för att sova och skymningen tryckte sig sakta fram och vi hade tur, för det var inte vilken skymning som helst. Bort ifrån den lilla grusvägen och backen som löpte i kanten av fältet såg det plötsligt ut som dansande slöjor. Kalluften i samverkan med dagens värme byggde dimmslöjor vilket Anna och Carina såg och påpekade och menade att där ute kanske Vita Frun fanns vilket gjorde att Ludde då automatiskt föreslog att han skulle berätta om henne. Alla bejakade förslaget, trots att vi allihop hade hört historien massor av gånger förut.
- Släck ficklampan då, sa Ludde. Det blir mer spänning då så att säga.

Ludde började sin berättelse om den olycksaliga händelsen och hade knappt kommit igång förrän Anna skräckslaget ropade:
-HJÄLP....! TITTA.......
Hon stirrade med skrämda ögon ut genom fönstret där jag satt och när jag vred på huvudet fick jag se en vettvilling som insvept i ett stort vitt lakan kom cyklande ner för grusvägen i full fart. Vi grabbar begrep snabbt att det var Sigge som regiserat om scenen lite. Istället för den vita särken hade han tagit ett lakan eftersom det var så stort att han kunde svepa in sig i det helt och hållet och därför inte kunde identifieras. Att han hade tagit cykeln istället för att dansa fram var väl mest en nyck och att han hade trott att jag hade fladdrat med gardinen och på det viset gett klartecken när jag inte hade gjort det, det var en synvilla, berättade han vid ett senare tillfälle.

Den svaga nedförsbacken var tillräckligt stark och brant för att kunna driva upp farten ordentligt om man inte höll emot utan istället, som Sigge ofta gjorde, drog på så pedalerna svissade runt som propellrar. Detta var det som skedde. Sigges fötter trampade allt vad dom kunde. Lakanet stod som en vit flagga i hård motvind. Bit för bit gled det bakåt och lämnade succesivt Sigges kropp. Vi inne i stugan stod tysta och kunde med gapande munnar se detta skådespel hur nu lakanet i högsta fart lämnade Sigges axlar och fladdrande snurrade in sig i navet på cykeln.

Reaktionen var omedelbar. Cykeln tvärstannade, dock inte Sigge som av centrufigalkraften fortsatte som skjuten ur en kanon i riktning mot den stora skräphögen intill grusvägen. Skräphögen hade jag tillsammans med min farsa skapat med omsorg och jag tänkte med fasa på vad han skulle säga när han fick se att innehållet i högen skingrats ut över grusvägen och fältet. Anna och Carina var först ut. Vi grabbar sa ingenting och stod med gapande munnar och såg på varandra några sekunder innan vi följde efter våra tjejkompisar.

Sigge låg längst underst i bråten och hans skrubbsår och blåmärken bultade så högt att vi som hade erfarenhet av dylika skador lätt kunde känna vad han kände. Vi hörde ett lätt stönande där nere och vi grävde fram honom och han tittade på oss. Han låg i sådan vinkel att han inte såg Anna och Carina och visste inte därför att dom stod snett bakom honom och han sa:
- Blev dom rädda?


Alla namn är fingerade