BUSVISSLINGEN, Självbiografisk kortnovell (7)

Sigge, som så dramatiskt spelade VITA FRUN i novell nr. 6, var något yngre än jag och deras sommartomt gränsade till vår. När vi ville ha kontakt med varandra utvecklade vi med tiden ett anropsrop som gick ut på att vi hoade 4 gånger rätt ut i luften invid staketet med riktning mot den andres tomt. Om den andre var hemma svarade han på samma sätt och vi möttes vid tomtgränsen där vi sedan drog upp
dagens planer. Med tiden lärde sig Sigge dock att busvissla istället för att hoa och eftersom jag inte ville vara sämre satte jag igång att öva på den konsten jag också. Sigge hade lärt sig av sina storebröder och jag som inte hade några fick lov att använda Sigge som lärare. Det gick trögt och jag kunde inte undgå att höra triumfen i Sigges röst när han sa att:
- Du lär dig väl när du blir större.
Han hade lärt sig att lägga tungspetsen i ett kupformat veck och på det sättet få fram ett starkt visselljud och min irritation över att inte lyckas visste inga gränser. Jag övade och övade men fick bara fram ett dovt luftljud som knappt hördes om man inte stod alldeles intill. Jag fick vackert fortsätta att hoa över staketet när jag ville ha kontakt, medan Sigge langade iväg fyra vassa busvisslingar som skar in i mitt självförtroende. Jag brukade ibland gå upp i skogen intill och för mig själv blåsa och blåsa men utan framgång.

Några veckor gick och jag fick ett tips av en annan kompis att försöka använda mig av fingrarna istället. Två fingrar in mot tungspetsen och pressa försiktigt och blås. Jag försökte försiktigt och på tredje försöket sköt ett skarpt visselljud fram över läpparna och fortsatte bort mellan trädstammarna. Jag hade lyckats. Jag hade äntligen kommit i mål. Att det var med hjälp av fingrarna gjorde inget, särskilt när jag efter en stund upptäckte att jag kunde få fram ett ännu starkare ljud om jag använde bara ena handen och satte pekfinger och tumme ihop mot tungspetsen. Jag höll mig för mig själv resten av den dagen och gjorde en stor lov in i, den förhållandevis djupa skogen som fanns intill oss, och bara visslade. Jag gick där och busvisslade för mig själv och jag var stolt och jag tänkte på hur förvånad Sigge skulle bli nu när vi träffades igen och det inte bara var han som kunde busvissla på mig. Jag tänkte att jag skulle gå upp tidigt följande dag och ställa mig vid staketet innan han hade kommit igång och lägga av världens brakvissling, för jag skulle inte kunna visa det direkt eftersom han var iväg någonstans med sin familj denna kväll och skulle inte komma hem förrän sent.

När jag kom hem var det dags att gå in direkt och göra kväll. Jag ville naturligtvis dock visa mina föräldrar min nya färdighet så när jag klev in i huset och min mor stod där framför mig med ryggen mot köksdelen satte jag fingrarna i munnen och tog i för kung och fosterland. Den starka, höga visslingen jag framkallade skar som om ett jetplan skulle ha korsat luftrummet mellan matdelen och köksbänken och
min mor formligen studsade in mot spisen. Hon blev stående och såg på mig med stora, uppspärrade och skräckslagna ögon, och jag som väntade mig att hon skulle bli överväldigad, och lika stolt som jag var, blev helt tillplattad när hon
utbrast:
- Men vad håller du på med?!! Var har du lärt dig dom där dumheterna? Tänk va… Tänk på dina klasskamrater där hemma istället. Göran spelar piano och Jens spelar trumpet och Sara spelar flöjt och du… Du lägger ner din energi på att lära dig busvissla. Och så du ser ut! Smutsig i ansiktet och skavsår på armbågarna och hål på byxorna var och var annan dag. Se på John så prydligt klädd han är. Varför kan du inte försöka se lika vårdad ut som han. Om jag ger dig hela och rena kläder på morgonen så kommer du hem och ser ut som om du ålat dig fram på marken hela dagen. Varför går du inte med i skolorkestern igen och lär dig spela trumpet istället för att busvissla när vi kommer hem till hösten?” Dumheter!!!

Det var ord och inga visor och reaktionen verkade aldrig vilja upphöra. Jag blev mindre och mindre och lagom till att farsan kom in från tomten där han gjort något med potatisen, kändes det som om jag inte fanns längre, och blev därför förvånad när han frågande tilltalade mig och ville veta vad jag ställt till med. Han hade tydligen inte hört min vissling dit ut, vilket väl var ett minus i min värld men ändå ganska skönt just vid det här tillfället.

Det där med skolorkestern var nämligen en historia i sig som inte min mor kunde släppa. Det började med att jag skulle börja spela blockflöjt ett drygt halvår tidigare, vilket jag tröttnade ganska snabbt på. I första klass fick vi alla pröva på det och det lät ju ganska bra när alla i klassen till slut lyckades träffa samma hål med höger pekfingertopp, men att själv gå efter plugget och sitta och blåsa enformiga skalor och små visor, var inget för mig. Jag sökte istället in till skolorkestern, vilket man kunde göra som förstaklassare, och där valde jag trumpet för trumpetaren fick stå längst fram när orkestern spelade för publik. Det fick i alla fall Jens göra och jag tänkte att om jag gjorde det också skulle mamma bli stolt över mig, men det fanns inga trumpetarplatser kvar. Jag fick istället spela bastuba. Vi var tre som skulle spela bastuba och våra platser var längst bak. Där stod vi och var helt skymda bakom dom väldiga blåsinstrumenten vi hade framför oss. Jag släpade den stora bastuban fram och tillbaka mellan skolan och mitt pojkrum, men tröttnade när jag efter några månader fick frågan av Kjelle, som bodde under oss, om jag inte skulle sluta spela skalor någon gång så dom kunde lyssna på sin radio och på sin grammofon istället.

Där slutade min synnerligen snabba och intensiva karriär inom orkestersvängen till min mammas stora besvikelse. Min mammas kroppsspråk var mer än tydligt när hon sedan, på skolavslutningsdagen, stod där och såg på oss där vi vattenkammade och fina stod uppställda på skolgården och sjöng den Blomstertid nu kommer och Jens, som istället för att stå tillsammans med oss i sin klass, stod uppställd i främsta ledet i skolorkestern en bit därifrån, beredd att med trumpeten i handen marschera iväg över den asfalterade skolgården och tuta marscher och annat iklädd sin prydliga skolorkestersuniform. Det enda jag vid det tillfället kunde stoltsera med var att jag, ännu inte hade fått en enda smutsfläck på mina byxor. Som sagt inte ännu, men dagen var långtifrån över.

Nåväl, allt detta hant jag tänka på där jag stod och skulle förklara för farsan varför mamma var arg. För det krävde hon:
- Jag visslade.
- Busvisslade, fyllde min mor frankt i. Busvisslingen höll på att skrämma vettet ur mig och jag trodde jag skulle få en hjärtattack och höll på att bränna mig på spisen…
- Jaha, där ser man. Grabben lär sig i alla fall något. Inte helt obildbar med andra ord, sa farsan och såg sträng ut som han brukade.

Följande morgon blev det i alla fall applåder från Sigge när jag för första gången i mitt liv visslade på honom och hela den dagen gick åt till att bara cykla runt och busvissla i tid och otid. Livet lekte igen.

Samtliga namn är fingerade.