MATCHENS HJÄLTE , Självbiografisk kortnovell (9)

Tillbaka i stan efter det första sommarlovet och sensommardammet virvlade lojt längs med asfalten på vändplanen och på parkeringsplatsen. På gräsmattan hade vi samlat ihop ett gäng för att spela fotboll. Jag som aldrig varit särskilt intresserad av den sporten avancerade långsamt bakåt i fotbollshjälteherarkin under matchens gång. Någon, som tydligen inte kände mig så bra, föreslog att jag skulle spela i anfallslinjen och jag kände mig hedrad där vi allvarligt stod uppställda mot varandra och otåligt väntade på startsignalen. Det var söndag och gårdarna kryllade av barn i olika åldrar. I morgon var det upprop i plugget och mycket av ens tid gick åt till att fundera hur det skulle bli att nu få börja i andra klass. Skulle det vara samma kompisar i klassrummet imorgon som förra året? Skulle vår fröken vara på samma sätt som förra året? Skulle vi kanske ha samma klassrum? Nä det skulle vi nog inte, för 2 orna förra året gick ju i korridoren under så det skulle nog vi göra också….

Jag hörde mitt namn som långt bort i fjärran. Skjut da…Skjut da, ta bollen da!!! Jag ryckte till där jag stod och såg hur bollen var på väg emot mig. Va, tänkte jag. Matchen hade börjat, varför sa ingen nåt? Jag började springa mot bollen, fick den i en luftvolt på högra fotbladet och sköt allt vad jag kunde. Bollen gick upp i en vid båge i motsatt riktning mot vad jag hade tänkt mig. Bara att börja om. Hörna, inkast, anfall och efter halva matchen med liknande inhopp från min sida föreslog Jenke att jag skulle spela back istället eftersom jag verkade så bra på att kasta mig över bollen och få stopp på den, och det var jag nog. Vad han inte sa, vilket jag kände i luften, var att jag sen inte var lika bra på att få iväg den, men okej då. Back var väl inte det sämsta och jag kände själv att jag kanske skulle göra bättre ifrån mig där, så vi omformerade oss i halvlek och matchen satte åter igång. Nu gick det bättre för vårt lag och efter en del lyckade anfall och försvarsspel, hade vi kvitterat från ett underläge och ställningen var nu lika.

Jag satsade allt. Hade jag span på en anfallande motspelare och möjlighet att stoppa honom gjorde jag det. Jag sköt fram som en torped skjuten från en ubåt där det gällde att till varje pris försvara fosterlandets heder. Vid flera tillfällen landade jag ovanpå motspelaren som hamnade under mig helt ur stånd att kunna göra något åt saken. Bollen rullade vidare och kunde i bästa fall fångas upp av någon av våra anfallare och motståndarna började efter en stund protestera. Dom började tycka att jag var lite väl närgången och började prata om straffläggning. Nu var detta en gårdsmatch i mitten på 1950 talet och vi spelare var grabbar boende i förortskasernerna runt om och ingen var domare, så matchen rullade vidare ända tills vi hörde en gäll stämma från ett av köksfönstren intill gräsplanen och vår målvakt var tvungen att lämna spelet och gå upp till sig för att äta. Panik i lägret. Vi hade ingen målvakt. Vi hade i det här läget tagit ledningen med 2 mål mot 1, men utan målvakt skulle vi stå oss slätt. Motståndarna ville inte ge oss tid för omgruppering utan ville nu ta sin chans till att kvittera. Jenke, som blivit lite av vårt lags kapten, beordrade in mig i mål. Han menade att vi fick klara oss med en back och det var precis det här jag inte ville vara med om men inte heller kunde nobba.

Jag kände mig degraderad. Inte för att jag tyckte att målvakter var mindre värda i sig utan för att jag som person kände mig totalt ointresserad av att vara det, så på det viset upplevde jag att jag i den här matchen lyckats att avancera baklänges som jag nämnde i början av berättelsen. Men inget att göra åt det. Bara att bita i det sura äpplet och erkänna för sig själv att det var som det var. Jag lomade in i målet som bestod av två av gatukontorets markeringskäppar vi stulit från ett gatuarbete längre bort. Matchen startade igen och vårt lag drog upp tempot och tryckte på ordentligt vilket betydde att det inte hände så mycket där jag stod. Motståndarna hade svårt att få till ett anfall vilket gjorde att min tillvaro nu blev allt långsammare och långsammare. Det var livsviktigt för vårt lag att behålla ledningen eftersom ett oavgjort räknades som nederlag och hur inställd jag än var på att rädda den boll som skulle komma blev det ändå allt svårare att hålla koncentrationen uppe när inget hände, så mina tankar började nu åter vandra till vad som komma skulle nästföljande dag vid uppropet i skolan.

Så stod jag där igen, dammig och med håret på ända och ena skosnöret oknutet och befann mig långt bort från matchen då jag någonstans i fjärran hörde samma rop som tidigare i matchens början. Fast istället för skjut da… skjut da så hörde jag, ta den da… ta den da!!! Och jag vaknade till i samma sekund som jag såg bollen komma som en projektil rakt emot mig. Det var ett hårt skott och min bröstkorg som tog smällen fick sig en rejäl dunk. Jag for baklänges med bollen i famnen och min vänstra fot klev på mina oknutna skosnören på den högra foten som i sin tur gjorde att jag också for raklång åt sidan och låg vertikalt i luften och i en tiondels sekund såg ut som ett Brasilianskt fotbollsproffs som gör allt för att fånga bollen. Så sa i alla fall min kompis Bolle vid ett senare tillfälle och vid tillfället valde ja att tro honom.

Jag hörde jublet runt mig där jag låg med näsan nedborrad i gräset. Matchen var slut och vi hade vunnit på grund av min räddning. Vi vann med 2 mål mot 1 men det hade kunnat bli oavgjort om jag inte hade gjort en så enorm insats, fick jag höra utav mina medspelare, som dansade runt mig och sjöng segersånger. Jag som egentligen råkade stoppa bollen av en slump valde att hålla masken och spela med. Det är ju inte varje dag man blir hyllad som matchens hjälte precis. Sången och sorlet avbröts när min mammas röst myndigt flög genom luften och jag tittade upp mot vårt fönster och fick klart för mig att det var dags för mig också att äta söndagsmiddag.

- Men så du ser ut, sa hon när jag stod där, lyckligt leende i hallen och hon betraktade sin sons jord och gräsfläckar på hans knän och hans armbågar.