BUSVISSLINGEN, Självbiografisk kortnovell (7)

Sigge, som så dramatiskt spelade VITA FRUN i novell nr. 6, var något yngre än jag och deras sommartomt gränsade till vår. När vi ville ha kontakt med varandra utvecklade vi med tiden ett anropsrop som gick ut på att vi hoade 4 gånger rätt ut i luften invid staketet med riktning mot den andres tomt. Om den andre var hemma svarade han på samma sätt och vi möttes vid tomtgränsen där vi sedan drog upp
dagens planer. Med tiden lärde sig Sigge dock att busvissla istället för att hoa och eftersom jag inte ville vara sämre satte jag igång att öva på den konsten jag också. Sigge hade lärt sig av sina storebröder och jag som inte hade några fick lov att använda Sigge som lärare. Det gick trögt och jag kunde inte undgå att höra triumfen i Sigges röst när han sa att:
- Du lär dig väl när du blir större.
Han hade lärt sig att lägga tungspetsen i ett kupformat veck och på det sättet få fram ett starkt visselljud och min irritation över att inte lyckas visste inga gränser. Jag övade och övade men fick bara fram ett dovt luftljud som knappt hördes om man inte stod alldeles intill. Jag fick vackert fortsätta att hoa över staketet när jag ville ha kontakt, medan Sigge langade iväg fyra vassa busvisslingar som skar in i mitt självförtroende. Jag brukade ibland gå upp i skogen intill och för mig själv blåsa och blåsa men utan framgång.

Några veckor gick och jag fick ett tips av en annan kompis att försöka använda mig av fingrarna istället. Två fingrar in mot tungspetsen och pressa försiktigt och blås. Jag försökte försiktigt och på tredje försöket sköt ett skarpt visselljud fram över läpparna och fortsatte bort mellan trädstammarna. Jag hade lyckats. Jag hade äntligen kommit i mål. Att det var med hjälp av fingrarna gjorde inget, särskilt när jag efter en stund upptäckte att jag kunde få fram ett ännu starkare ljud om jag använde bara ena handen och satte pekfinger och tumme ihop mot tungspetsen. Jag höll mig för mig själv resten av den dagen och gjorde en stor lov in i, den förhållandevis djupa skogen som fanns intill oss, och bara visslade. Jag gick där och busvisslade för mig själv och jag var stolt och jag tänkte på hur förvånad Sigge skulle bli nu när vi träffades igen och det inte bara var han som kunde busvissla på mig. Jag tänkte att jag skulle gå upp tidigt följande dag och ställa mig vid staketet innan han hade kommit igång och lägga av världens brakvissling, för jag skulle inte kunna visa det direkt eftersom han var iväg någonstans med sin familj denna kväll och skulle inte komma hem förrän sent.

När jag kom hem var det dags att gå in direkt och göra kväll. Jag ville naturligtvis dock visa mina föräldrar min nya färdighet så när jag klev in i huset och min mor stod där framför mig med ryggen mot köksdelen satte jag fingrarna i munnen och tog i för kung och fosterland. Den starka, höga visslingen jag framkallade skar som om ett jetplan skulle ha korsat luftrummet mellan matdelen och köksbänken och
min mor formligen studsade in mot spisen. Hon blev stående och såg på mig med stora, uppspärrade och skräckslagna ögon, och jag som väntade mig att hon skulle bli överväldigad, och lika stolt som jag var, blev helt tillplattad när hon
utbrast:
- Men vad håller du på med?!! Var har du lärt dig dom där dumheterna? Tänk va… Tänk på dina klasskamrater där hemma istället. Göran spelar piano och Jens spelar trumpet och Sara spelar flöjt och du… Du lägger ner din energi på att lära dig busvissla. Och så du ser ut! Smutsig i ansiktet och skavsår på armbågarna och hål på byxorna var och var annan dag. Se på John så prydligt klädd han är. Varför kan du inte försöka se lika vårdad ut som han. Om jag ger dig hela och rena kläder på morgonen så kommer du hem och ser ut som om du ålat dig fram på marken hela dagen. Varför går du inte med i skolorkestern igen och lär dig spela trumpet istället för att busvissla när vi kommer hem till hösten?” Dumheter!!!

Det var ord och inga visor och reaktionen verkade aldrig vilja upphöra. Jag blev mindre och mindre och lagom till att farsan kom in från tomten där han gjort något med potatisen, kändes det som om jag inte fanns längre, och blev därför förvånad när han frågande tilltalade mig och ville veta vad jag ställt till med. Han hade tydligen inte hört min vissling dit ut, vilket väl var ett minus i min värld men ändå ganska skönt just vid det här tillfället.

Det där med skolorkestern var nämligen en historia i sig som inte min mor kunde släppa. Det började med att jag skulle börja spela blockflöjt ett drygt halvår tidigare, vilket jag tröttnade ganska snabbt på. I första klass fick vi alla pröva på det och det lät ju ganska bra när alla i klassen till slut lyckades träffa samma hål med höger pekfingertopp, men att själv gå efter plugget och sitta och blåsa enformiga skalor och små visor, var inget för mig. Jag sökte istället in till skolorkestern, vilket man kunde göra som förstaklassare, och där valde jag trumpet för trumpetaren fick stå längst fram när orkestern spelade för publik. Det fick i alla fall Jens göra och jag tänkte att om jag gjorde det också skulle mamma bli stolt över mig, men det fanns inga trumpetarplatser kvar. Jag fick istället spela bastuba. Vi var tre som skulle spela bastuba och våra platser var längst bak. Där stod vi och var helt skymda bakom dom väldiga blåsinstrumenten vi hade framför oss. Jag släpade den stora bastuban fram och tillbaka mellan skolan och mitt pojkrum, men tröttnade när jag efter några månader fick frågan av Kjelle, som bodde under oss, om jag inte skulle sluta spela skalor någon gång så dom kunde lyssna på sin radio och på sin grammofon istället.

Där slutade min synnerligen snabba och intensiva karriär inom orkestersvängen till min mammas stora besvikelse. Min mammas kroppsspråk var mer än tydligt när hon sedan, på skolavslutningsdagen, stod där och såg på oss där vi vattenkammade och fina stod uppställda på skolgården och sjöng den Blomstertid nu kommer och Jens, som istället för att stå tillsammans med oss i sin klass, stod uppställd i främsta ledet i skolorkestern en bit därifrån, beredd att med trumpeten i handen marschera iväg över den asfalterade skolgården och tuta marscher och annat iklädd sin prydliga skolorkestersuniform. Det enda jag vid det tillfället kunde stoltsera med var att jag, ännu inte hade fått en enda smutsfläck på mina byxor. Som sagt inte ännu, men dagen var långtifrån över.

Nåväl, allt detta hant jag tänka på där jag stod och skulle förklara för farsan varför mamma var arg. För det krävde hon:
- Jag visslade.
- Busvisslade, fyllde min mor frankt i. Busvisslingen höll på att skrämma vettet ur mig och jag trodde jag skulle få en hjärtattack och höll på att bränna mig på spisen…
- Jaha, där ser man. Grabben lär sig i alla fall något. Inte helt obildbar med andra ord, sa farsan och såg sträng ut som han brukade.

Följande morgon blev det i alla fall applåder från Sigge när jag för första gången i mitt liv visslade på honom och hela den dagen gick åt till att bara cykla runt och busvissla i tid och otid. Livet lekte igen.

Samtliga namn är fingerade.

VITA FRUN, Självbiografisk kortnovell (6)

Vi var fem sammansvurna som i ficklampans sken satt och hukade och berättade
spökhistorier för varandra. Utifrån måste det ha sett mycket underligt ut om man tittade in genom fönstren i den lilla gäststugan nere i hörnet av tomten. Om man inte visste varför vill säga. Att där inne satt tre killar och två tjejer som gjorde allt för att skrämma upp varandra. Ljusstrålen svepte runt innanför rutorna i det övrigt mörka huset. Fem sommarlovslediga unga medborgare i mitten 1950. För mig livets första sommarlov. Dom andra var något äldre och var inne på sitt andra respektive tredje sommarlov. Vi skulle varit sex vid det här tillfället men Sigge, som var den allra yngste i gänget och även han inne på sitt första sommarlov, hade avvikit en stund tidigare med anledning av att han var tvungen att hjälpa sin storebrorsa med något. Hade han sagt till tjejerna, men det var påhitt. I själva verket skulle han förbereda Vita Fruns ankomst. Det hade vi grabbar planerat tillsammans innan tjejerna hade anlänt tidigare på kvällen. Vi hade noga struktuerat upp hela händelsekedjan. Vi hade planerat att, när skymningen svepte in över fältet utanför, så skulle Sigge komma gående iklädd en speciell vit särk som Kalle hade norpat hemma hos sig. Han skulle skrida fram precis på ett sånt sätt som det berättades i spökhistorierna att Vita
Frun gjorde. Jag hade som uppgift att sitta vid fönstret så att jag skulle upptäcka henne där utanför och då ropa uppskrämt att där är hon. Detta skulle ske samtidigt som Ludde, som var den som hade som uppgift att vara berättare, hade nått till slutet av den fasansfulla historien till stycket när hon kommer svepande genom det lilla samhället för att ta ut sin hämnd på den fruktansvärda oförrätt hon åsamkats när hon några år tidigare hade mördats. Vita fruns återkomst till den lilla byn för att hämnas var det idealiska tillfället att låta Sigge skrida fram utanför den lilla stugan i skymningen. Sigge skulle avvakta en bit bort och från sin utsiktspunkt kunna se när jag fladdrade med gardinen på ett uppgjort sätt hade vi bestämt. Det hela var noga förberett av oss grabbar. Anna och Carina hade inte en aning om vad vi hade i kikaren.

Så lade sig ljuset över fältet som om det var på väg att krypa ner i den stora gräsbädden för att sova och skymningen tryckte sig sakta fram och vi hade tur, för det var inte vilken skymning som helst. Bort ifrån den lilla grusvägen och backen som löpte i kanten av fältet såg det plötsligt ut som dansande slöjor. Kalluften i samverkan med dagens värme byggde dimmslöjor vilket Anna och Carina såg och påpekade och menade att där ute kanske Vita Frun fanns vilket gjorde att Ludde då automatiskt föreslog att han skulle berätta om henne. Alla bejakade förslaget, trots att vi allihop hade hört historien massor av gånger förut.
- Släck ficklampan då, sa Ludde. Det blir mer spänning då så att säga.

Ludde började sin berättelse om den olycksaliga händelsen och hade knappt kommit igång förrän Anna skräckslaget ropade:
-HJÄLP....! TITTA.......
Hon stirrade med skrämda ögon ut genom fönstret där jag satt och när jag vred på huvudet fick jag se en vettvilling som insvept i ett stort vitt lakan kom cyklande ner för grusvägen i full fart. Vi grabbar begrep snabbt att det var Sigge som regiserat om scenen lite. Istället för den vita särken hade han tagit ett lakan eftersom det var så stort att han kunde svepa in sig i det helt och hållet och därför inte kunde identifieras. Att han hade tagit cykeln istället för att dansa fram var väl mest en nyck och att han hade trott att jag hade fladdrat med gardinen och på det viset gett klartecken när jag inte hade gjort det, det var en synvilla, berättade han vid ett senare tillfälle.

Den svaga nedförsbacken var tillräckligt stark och brant för att kunna driva upp farten ordentligt om man inte höll emot utan istället, som Sigge ofta gjorde, drog på så pedalerna svissade runt som propellrar. Detta var det som skedde. Sigges fötter trampade allt vad dom kunde. Lakanet stod som en vit flagga i hård motvind. Bit för bit gled det bakåt och lämnade succesivt Sigges kropp. Vi inne i stugan stod tysta och kunde med gapande munnar se detta skådespel hur nu lakanet i högsta fart lämnade Sigges axlar och fladdrande snurrade in sig i navet på cykeln.

Reaktionen var omedelbar. Cykeln tvärstannade, dock inte Sigge som av centrufigalkraften fortsatte som skjuten ur en kanon i riktning mot den stora skräphögen intill grusvägen. Skräphögen hade jag tillsammans med min farsa skapat med omsorg och jag tänkte med fasa på vad han skulle säga när han fick se att innehållet i högen skingrats ut över grusvägen och fältet. Anna och Carina var först ut. Vi grabbar sa ingenting och stod med gapande munnar och såg på varandra några sekunder innan vi följde efter våra tjejkompisar.

Sigge låg längst underst i bråten och hans skrubbsår och blåmärken bultade så högt att vi som hade erfarenhet av dylika skador lätt kunde känna vad han kände. Vi hörde ett lätt stönande där nere och vi grävde fram honom och han tittade på oss. Han låg i sådan vinkel att han inte såg Anna och Carina och visste inte därför att dom stod snett bakom honom och han sa:
- Blev dom rädda?


Alla namn är fingerade