PINUPPTIDNINGEN, Självbiografisk kortnovell (10)

Så var man stor då alltså. Gick i andra klass och ingen förstagluttare längre. Redan på uppropet denna augustidag 1955, då sensommarvärmen kröp längs den stela skjortkragen som jag blivit tvingad att ta på mig och som jag gjorde mitt bästa att bli av med, visade man stolt inför förstaklassarna var skåpet skulle stå. Inte för att man själv visste det så noga, men det var mindre intressant. Det gällde att sträcka på sig, gå som en stor kille och inte prata som man gjorde när man gick i första klass. Detta när man mötte dom i korridorerna där dom förväntansfullt kom gående med sina föräldrar och med väluppfostrade, tindrande ögon beundrande tittade sig omkring. Så fort vi andraklassgrabbar kommit runt hörnet utom synhåll för dem, slappnade vi av och började rutscha omkring. Den vattenkammade frisyren höll sig så länge att uppropet pågick men var som bortblåst när man sedan kom ut på skolgården, Där regerade dammet från grusplanen och det rykte duktigt när vi bromsade in framför tjejerna som stod där i klunga, iklädda sina vackra klänningar med hårspännen i håret. En liten stund till i klassrummet skulle vi ha, därefter var den första skoldagen slut och vi kunde bege oss hemåt.

Hemfärden för oss som bodde på andra sidan skogen och det stora berget var alltid fylld av äventyr och upptåg. Sträckan som var ca.1 km. kunde ta hur lång tid som helst. Längs den asfalterade gångstigen löpte smala upptrampade stigar in bland snåren där hemligheter förvarades som bara vi visste. En pinupptidning under en rotvälta från i våras väckte funderingar denna första skoldag om den skulle finnas kvar och Steffo, som mindes exakt var den låg, ledde truppen in bland snåren och fram till rotvältan. Väl framme stack han ner handen i hålet under roten och fiskade fram resterna av det som en gång hade varit en spännande läsning för oss för ett halvår sedan men som nu mest bestod av vattnig pappersmassa där text och bilder runnit ihop i en enda otydlig röra. Jag informerade om att jag visste ett annat ställe dit vi kunde gå och kolla i pinupptidningar, nämligen i vår matkällare. Jag, Bolle och Bengan som hade matkällarna intill varandra i den bortre delen av vårt hus, alltså längt ifrån dom ordinarie källarförråden, hade bildat en hemlig klubb där nere. Bara vi plus alla vi berättade det för visste om det och där fanns en smärre bunt av dylik lektyr som vi hittat intill sopnedkastet för ett par veckor sedan.

Så hände det sig alltså att vår källare, en augustieftermiddag detta år, gästades av ett gäng förväntansfulla smågrabbar som tysta och diskreta, för det hade jag sagt att dom måste vara, småsprang ner och in i källargången och samlades i slutet av korridoren där den hemliga klubben låg. Vi satte oss intill dom cementdammiga, gråa väggarna och jag började dela ut en tidning till var och en.

Första minutrarna förflöt under tystnad. Minutrarna därefter förflöt under fniss. Minutrarna därefter under glada ståj och höga skratt och ett ivrigt pekande på bilder med nakna och halvnakna kvinnor som glatt poserade framför kameran. Och vi sa:
- Kolla och kolla här då, och är inte det där hon som bor i det här huset? Och mitt
I denna ganska andefattiga konversation uppenbarade sig en vuxen gestalt i den bortre dörröppningen och på ca. tre sekunder försvann tidningarna in bakom min rygg och vidare in i vårt förråd.
- Vad pysslar ni med då? Undrade den vuxna gestalten.
- Ingenting, inget särskilt svarade vi samtidigt som vi ljudlöst gled längs väggarna och
bort längs korridoren.

Väl ute på gården äntrade vi våra cyklar. Rättade till rocketstyrerna, kände hur limporna var lite fuktiga efter att det regnat en kort stund medan vi var i källaren. For sedan i samlad tropp i en vid båge runt granngården intill gräsmattan som fungerade som fotbollsplan dagen innan (Läs novell nr. 9) och över vägen och in på stigen och bort mot parken. Kanske fanns det förstagluttare där som vi kunde staila inför.