GETINGDÖDAREN, Självbiografisk kortnovell (8)

Mitt första sommarlov började närma sig sitt slut. Getingsommaren 1955 gav mig upplevelser jag skulle bära med mig genom livet. Vita frun och konsten att busvissla var bara ett par av dom saker som jag skulle minnas. På vår veranda satt ofta, förutom jag, morsan och farsan även farmor och farfar och gammelmorfar med sitt dragspel i knäet. Farfar som jag kallade för godisfarfar eftersom han var handelsresande i godis och kexchoklad på Kanolds. Han åkte runt i Mellansverige och besökte butiker och kiosker och saluförde produkterna och hade låtit mig följa med på ett par turer där jag stolt och klädd i väst stegade in i handelsbodarna och la upp min lilla portfölj på disken samtidigt som farfar la upp sin för att visa prover för butiksinnehavaren. Vi öppnade våra portföljer samtidigt och medan han lät affärsinnehavaren provsmaka dom olika godsakerna, provsmakade även jag på innehållet i min väska som därför snabbt tog slut och krävde påfyllning.

Gammelmorfar satt ofta med sitt dragspel på vår loggia (veranda), eller handklaver som han själv kallade det och spelade. Han och min farmor spelade tillsammans ibland. Tyvärr var det en och samma låt om och om igen, men festligt var det innan nubbarna blivit alltför många och man skulle lösa världspolitiken. Gammelmorfar som bodde hemma hos oss i Hägersten en period viskade till mig och avslöjade i förtrolighet att när han en dag skulle dö, ville han dö med stövlarna på. Helst skulle det ske i någon slags tvekamp av något slag. Armbrytning, fingerkrok eller liknande. I mina ögon, en verklig kämpe från den gamla tiden. Trots sin ålder, stark, seniga muskler. Stolt och rakryggad. Alltid igång med något. Lång mörk rock och bredbrättad hatt som han gentlemannamässigt lyfte vid möte av varje kvinna. Känd som okänd.

Denna sensommar, 1955 var en verklig getingsommar och jag tog på mig rollen som getingjägare och utvecklade en metod som gjorde att jag lyckades fånga dessa små monster som hade stuckit både mig och mina närmsta flera gånger. Jag närmade mig dom på ett sätt som gjorde att dom inte tog notis om mig och i ett, för dom obevakat ögonblick, låg dom där i min burk som jag snabbt hade satt locket på. Vi hade en fläkt sittande på väggen i köket. Om man drog i ett snöre så satte propellern igång och genom gallret på framsidan av fläkten där den sköna svala luften virvlade ut, virvlade getingarna in. Dom blev inte bara yra i huvudet, dom dog på kuppen för dom kom inte ut förrän den dagen vi skulle lämna huset och stänga igen för säsongen. Det gick till som så att farsan som tyckte att fläkten hade börjat fungera sämre och sämre plockade ner den från väggen och öppnade för att se vad som var orsaken. Orsaken visade sig då vara… just det. Ur fläkten rasade en mindre armé av döda getingar och farsan som i grunden ibland var mer djurvän än människovän visste inte hur han skulle reagera.
- Det var det jävligaste, var allt han fick ur sig och gav
mig en blick jag fortfarande inte har lyckats tyda.
För det mesta förstod jag direkt när han blev förbannad. Det fanns ingen tvekan i hans blick när han tände till och då fick man passa sig, men denna gång vet jag inte riktigt? Blev han riktigt förbannad för något jag gjort så sa han att jag var en mollusk. Denna gång sa han ingenting men jag såg på honom att han tyckte det var grymt och så här i efterhand kan jag hålla med honom. Men 7 år gammal och krigare… tja och detta var den fiende som härjade just då.

Mina föräldrar sopade upp liken, begravde dem i komposten och nästa dag lämnade vi sommarhuset och några timmar senare klev vi över tröskeln i Hägersten och ytterligare några dagar senare var det upprop i skolan och getingdödaren började i andra klass.

”För ett par år sedan var jag ute vid sommarstugan och betraktade huset och tomten på avstånd. Jag satt i bilen som jag parkerat på samma ställe som Sigge for av vägen in i skräphögen när han spelade Vita frun och jag tänkte tillbaka och lät blickarna svepa utmed fasaden och längs med gräsmattan och efter en stund tog jag upp mitt block och min penna och började skriva på en låt som är en betraktelse av det jag såg och en liten vandring tillbaka i minnet. Jag kommer att ha med den som en av dom 10 tal låtar vi ska spela nu på lördag 28/8 2010 då vi spelar på Gröndals hamnfest i Stockholm kl. 16 30 och jag lägger in texten här nedan för den som är intresserad.”
------------------
Låt nr hundra

Står här och ser över trakten, minnen far i mitt jag
Ser hur jag sitter på loggian, vid husets gråblå fasad
På gräsmattan borta vid boden, står en cykel lutad mot dörren
Det var den jag själv en gång hade, när jag upptäckte världen runt om

Färgen på grinden har flagnat, brevlådan sitter på sned
På grusvägen längs med staketet, hörs röster från tiden då
Hör mig själv och dom andra, planera nå´t äventyr
Jag skriver på låt nr hundra, ja den handlar mycket om det

Som var innan jag själv blev vuxen, men efter det att jag såg
Ljusets första hälsning, en höstdag för länge sen

Brännboll på ängen i solen, sen iväg till närmsta sjö
Hemliga kojor i skogen, där smygrök och häxblandning flöt
Den stora kärleken, ryska posten och nyfikenhet
Jag skriver på låt nr hundra, ja den handlar mycket om det

Som var innan jag själv blev vuxen, men efter det att jag såg
Ljusets första hälsning, en höstdag för länge sen

Text och Musik Björn Holmer