PLUGGET, Självbiografisk kortnovell (2)

Jag minns inte exakt hur många vi var i vår klass, men strax under 30 elever rörde det sig om. Varje morgon samlades vi i grupper på skolgården och vi grabbar visade varandra stolt våra senaste kap, uppfinningar eller liknande. Tex. en brandbil som kunde blinka eller historiens längsta daggmask instängd i en tom snusdosa med lufthål. Vattenkammade och propra stod vi där och imponerat beundrade varandras personliga tillhörigheter ända tills det ringde in. Då var det dags att gå (kuta när ingen vuxen såg det) upp till klädhängarna intill klassrumsdörren i korridoren och där ställa upp sig på led framför fröken som lite barskt men moderligt stod framför oss och väntade på att några av klassens lite ostyriga också skulle ställa in sig i ledet. En av dom var ofta jag. När vi alla stod där, lät hon hälsa alla god morgon och vi svarade i kör, god morgon, därefter fick vi gå in. Var det så att någon eller några av oss inte kunde konsten att gå utan började småspringa, var det obevekligen ut i korridoren för att göra om proceduren. Året var 1955 och det rådde en annorlunda ordning i plugget då än det ofta gör idag när detta skrivs.

Inne i klassrummet ställde vi oss vid sidan av våra bänkar och väntade till dess att fröken gav oss tillstånd att sitta. Därefter började hon ropa upp oss. När detta var gjort var det dags att ta upp våra böcker i det ämne som gällde för kommande lektion. Läsning var det som jag i det läget hade lätt för och också tyckte var roligast. Skriva tyckte jag också om men jag hade redan då en bedrövlig handstil som drog ner mina omdömen kraftigt. Vi hade ett ämne som hette välskrivning, men som sagt, där gjorde jag ingen större succé. Tur att det finns skrivmaskiner och datorer nu, annars hade ingen kunnat läsa det jag nu skriver.

På rasterna var det ut på skolgården. Bollspel, kull, hoppa hage (mest för tjejerna), brottas, jaga varandra och en och annan skärmytsling men inga större skismer. Då och då var det några som rykte ihop och genast bildades en ring runt dom två slagskämparna som rullade runt i gruset så dammet yrde. Antingen hejade man på det ena eller den andra ända tills det dök upp någon lärare runt knuten och då var allt över. Själv var jag sällan inblandad i dylika handgemäng. Jag hade en ovanlig förmåga att prata mig ur konflikter så att motståndaren varken visste ut eller in. För det mesta, men inte alltid och ett av undantagen var när jag blev påhoppad och kallad för något nedsättande av något slag som jag inte minns idag men som gjorde att jag tände till ordentligt. Min antagonist märkte detta och tog ett steg bakåt när jag gjorde mitt utfall mot honom, varpå han började springa med mig efter sig. Vi sprang och sprang runt skolgården och längs vår väg växte publikintresset och efter två varv orkade ingen av oss längre utan sjönk ner i gruset. Först han och två steg efter kom jag och gjorde detsamma och jag som nu hade min chans att ge igen, var så trött att jag inte orkade och dessutom hade ilskan glidit iväg någonstans under språngmarschen. Undrar om jag över huvud taget ens kom ihåg varför jag hade blivit arg. Jag gled ner intill honom, flåsade och i samma stund som jag försökte bestämma mig för hur jag skulle gå tillväga, ringde det in. Räddad av att rasten var slut.

Vi ”förstagluttare” inrymdes i den övre korridoren i den fristående, två våningar höga klassrumsbyggnaden, tillsammans med andra och tredjeklassarna. Där stod som sagt vår fröken, utanför klassrummet och hälsade oss välkomna på morgonen. Hon var en av den gamla sortens ”SKOLFRÖKEN”. Mycket bestämd, moderlig och en självklar auktoritet. Henne busade man inte för mycket med. Hon satte tydliga gränser och man visste vad som gällde och hon ingjöt positiv respekt. Henne lydde man… om man kunde. Om man inte redan hade satt igång pratmaskinen inuti sig själv så mycket att det inte gick att få stopp på den. Detta hände tyvärr mig alltför ofta och redan i första klass blev jag en av dem som toppade hemanmärkningsligan. Jag gjorde inte så ofta medvetna bus och otillåtna manövrar om jag ska vara ärlig, men jag snackade. Snackade, snackade och snackade och självklart vid fel tillfällen för det mesta. Jag såg kvickheter i nästan allt som sades och gjordes och jag kunde inte låta bli att föra dem till torgs. Fröken tittade strängt på mig och kommenderade mig att vara tyst en gång, sedan två gånger och vid den tredje gången blev det anmärkning. En lapp som skulle bäras hem och bli påskriven av föräldrarna, eller målsman, som det hette, vilket för mig blev morsan. Hon jobbade deltid periodvis under den här delen av min uppväxt och var därför ofta hemma på eftermiddagarna.Jag skyndade mig att visa henne lappen innan farsan skulle komma hem. Då slapp man husförhöret. Hon bannade, suckade och sen hällde hon upp chokladen och satte sig mitt emot mig och frågade hur dagen för övrigt hade varit. Jag berättade och / eller satt tyst och lyssnade på det hon berättade, drack min choklad, åt min mellanmålsmacka eller bulle och när hon sedan reste sig och gick ut i köket för att förbereda kvällsmaten, stack jag ut. Ut till eftermiddagarnas äventyr i trakten runt förortshusen. Men det är en annan historia.