FESTEN, Självbiografisk kortnovell (4)

Det rustades till stor fest på sommarstället ute i Skuru på Värmdö utanför Stockholm som vi hyrde vid den här tiden. I bakre delen av byggnaden, som var ett gammalt stall, fanns en stor loge där själva festen skulle vara. I den främre fanns själva bostadsdelen. Jag, som då var på väg att lämna första klass och som älskade korv med bröd med senap och ketchup hade fått löfte om att få äta hur mycket som helst, och jag skulle få vara uppe hur länge som jag orkade. Lyckan visste inga gränser när jag småspringande deltog i festförberedelserna. Vi riggade ballonger och två musiker anlände strax före gästerna. Det var försommar. Syrenerna hade inte helt blommat ut och den lövade omgivningen var precis så där fullspäckad med ljusgrön prakt som ett naturens eget salladsbord. Det glimmade löftesrikt i luften och vattenytan nere på Skurusundet blänkte i kvällssolen.

Det var mycket folk. Jag var det enda barnet. Meningen var att det skulle vara ett par stycken till men dom hade hamnat någon annanstans. Efter att gästerna lite trevande startat med den fasta födan i kombination med den rinnande övergick man senare till att enbart inta den rinnande. Det skålades, det dansades, det kramades, det sjöngs och mitt i allt detta fanns jag, en ensam 7 åring i 1950 talets Sverige. Mitt i ett vimmel bland festsugna vuxna, stod jag och hävde i mig korv med bröd med massor av senap och ketchup som jag då och då sköljde ner med apelsinläsk. Min mor ville dansa och gjorde det med besked. Jag såg henne snurra runt till musiken hela tiden och i ett obevakat ögonblick greppade hon tag i mig och drog in mig i dansens virvlar. Jag som kämpade förtvivlat med att hålla en av korvarna kvar i ena handen när ja snurrades runt kände till slut hur den sakta gled ur mitt grepp och hela handen blev full av senap och ketchup som sedermera hamnade på både byxor och på min nystrukna skjorta. Detta var nu inget större problem för en livsnjutare. Bara att torka av så gott det gick. Vad som däremot blev ett problem var att alla korvar jag hade i min mage, nu plötsligt ville ut. Magen började dansa även den och jag gjorde mig loss, sprang ut och försvann bakom knuten där jag böjde mig fram. I samma stund som jag höll på att få upp allt hörde jag snett bredvid mig det typiska illamåendeljudet från en annan person än mig och jag tittade förvånat åt sidan och såg där farbror Arne. Han hann före helt enkelt och när han var klar tittade han flinande på mig och sa "”urrrrk skåååål"” varpå han vinglade iväg. Jag kom helt av mig och undrande över om det var korven eller något av det andra som gjorde hans tillstånd.

Illamåendet la sig sakta och jag tog en sväng genom det höga gräset som var i höjd med mitt hårfäste och som sträckte sig fram till tomtgränsen där sluttningen ner mot Skurusundet tog vid. Jag följde en upptrampad slingrande stig och hörde lite på avstånd musiken, sången, skratten och ett och annat vrål. När jag nått nästan ända fram till tomtgränsen och hade sundet framför mig där vita segel lite slappt fladdrade i den mojnande kvällsbrisen, höll jag på att snubbla över två personer som lät ansträngda. Som om dom hade ont både här och där. Dom hade hamnat liggande i skydd av vegetationen och hade dessutom tappat en del av sina kläder som låg vid sidan om dom. Han över henne och jag stannade strax framför dom utan att dom såg mig och kunde konstatera att dom inte bara tappat en del kläder utan att dom kläder dom fortfarande hade på sig, var i en väldig oordning. Min ringa kunskap om naturens gång och min instinkt sa mig att jag diskret borde backa därifrån och att dom inte behövde vare sig sjukvårdare eller hjälp på annat sätt.

Festen avtog inte förrän det var ljust. Överallt fanns det människor. Många i sovande ställning men flera var vakna och hade nu börjat diskutera sånt som man gjorde som vuxen på småtimmarna på en fest om man inte hade hamnat i det höga gräset vill säga. Nämligen världsproblemen. Efterkrigstidens stora trauma och varför Sverige egentligen hade klarat sig från att behöva delta i andra världskriget, liksom i det första världskriget. Några höjde rösten. Några satt och hickade och en bit bort hörde jag hur några var osams. Skrik ordväxling avlöstes av sång och munterhet och jag gick in bostadsdelen till hörnan där min säng stod och la mig ner med kläderna på och flöt genast in i sömnens och i drömmarnas värld där jag såg hur den ena varmkorven efter den andra kom seglande för mitt inre i takt till musiken.

Namnet Arne är fingerat.