söndag 24 oktober 2010

PINUPPTIDNINGEN, Självbiografisk kortnovell (10)

Så var man stor då alltså. Gick i andra klass och ingen förstagluttare längre. Redan på uppropet denna augustidag 1955, då sensommarvärmen kröp längs den stela skjortkragen som jag blivit tvingad att ta på mig och som jag gjorde mitt bästa att bli av med, visade man stolt inför förstaklassarna var skåpet skulle stå. Inte för att man själv visste det så noga, men det var mindre intressant. Det gällde att sträcka på sig, gå som en stor kille och inte prata som man gjorde när man gick i första klass. Detta när man mötte dom i korridorerna där dom förväntansfullt kom gående med sina föräldrar och med väluppfostrade, tindrande ögon beundrande tittade sig omkring. Så fort vi andraklassgrabbar kommit runt hörnet utom synhåll för dem, slappnade vi av och började rutscha omkring. Den vattenkammade frisyren höll sig så länge att uppropet pågick men var som bortblåst när man sedan kom ut på skolgården, Där regerade dammet från grusplanen och det rykte duktigt när vi bromsade in framför tjejerna som stod där i klunga, iklädda sina vackra klänningar med hårspännen i håret. En liten stund till i klassrummet skulle vi ha, därefter var den första skoldagen slut och vi kunde bege oss hemåt.

Hemfärden för oss som bodde på andra sidan skogen och det stora berget var alltid fylld av äventyr och upptåg. Sträckan som var ca.1 km. kunde ta hur lång tid som helst. Längs den asfalterade gångstigen löpte smala upptrampade stigar in bland snåren där hemligheter förvarades som bara vi visste. En pinupptidning under en rotvälta från i våras väckte funderingar denna första skoldag om den skulle finnas kvar och Steffo, som mindes exakt var den låg, ledde truppen in bland snåren och fram till rotvältan. Väl framme stack han ner handen i hålet under roten och fiskade fram resterna av det som en gång hade varit en spännande läsning för oss för ett halvår sedan men som nu mest bestod av vattnig pappersmassa där text och bilder runnit ihop i en enda otydlig röra. Jag informerade om att jag visste ett annat ställe dit vi kunde gå och kolla i pinupptidningar, nämligen i vår matkällare. Jag, Bolle och Bengan som hade matkällarna intill varandra i den bortre delen av vårt hus, alltså längt ifrån dom ordinarie källarförråden, hade bildat en hemlig klubb där nere. Bara vi plus alla vi berättade det för visste om det och där fanns en smärre bunt av dylik lektyr som vi hittat intill sopnedkastet för ett par veckor sedan.

Så hände det sig alltså att vår källare, en augustieftermiddag detta år, gästades av ett gäng förväntansfulla smågrabbar som tysta och diskreta, för det hade jag sagt att dom måste vara, småsprang ner och in i källargången och samlades i slutet av korridoren där den hemliga klubben låg. Vi satte oss intill dom cementdammiga, gråa väggarna och jag började dela ut en tidning till var och en.

Första minutrarna förflöt under tystnad. Minutrarna därefter förflöt under fniss. Minutrarna därefter under glada ståj och höga skratt och ett ivrigt pekande på bilder med nakna och halvnakna kvinnor som glatt poserade framför kameran. Och vi sa:
- Kolla och kolla här då, och är inte det där hon som bor i det här huset? Och mitt
I denna ganska andefattiga konversation uppenbarade sig en vuxen gestalt i den bortre dörröppningen och på ca. tre sekunder försvann tidningarna in bakom min rygg och vidare in i vårt förråd.
- Vad pysslar ni med då? Undrade den vuxna gestalten.
- Ingenting, inget särskilt svarade vi samtidigt som vi ljudlöst gled längs väggarna och
bort längs korridoren.

Väl ute på gården äntrade vi våra cyklar. Rättade till rocketstyrerna, kände hur limporna var lite fuktiga efter att det regnat en kort stund medan vi var i källaren. For sedan i samlad tropp i en vid båge runt granngården intill gräsmattan som fungerade som fotbollsplan dagen innan (Läs novell nr. 9) och över vägen och in på stigen och bort mot parken. Kanske fanns det förstagluttare där som vi kunde staila inför.

tisdag 28 september 2010

MATCHENS HJÄLTE , Självbiografisk kortnovell (9)

Tillbaka i stan efter det första sommarlovet och sensommardammet virvlade lojt längs med asfalten på vändplanen och på parkeringsplatsen. På gräsmattan hade vi samlat ihop ett gäng för att spela fotboll. Jag som aldrig varit särskilt intresserad av den sporten avancerade långsamt bakåt i fotbollshjälteherarkin under matchens gång. Någon, som tydligen inte kände mig så bra, föreslog att jag skulle spela i anfallslinjen och jag kände mig hedrad där vi allvarligt stod uppställda mot varandra och otåligt väntade på startsignalen. Det var söndag och gårdarna kryllade av barn i olika åldrar. I morgon var det upprop i plugget och mycket av ens tid gick åt till att fundera hur det skulle bli att nu få börja i andra klass. Skulle det vara samma kompisar i klassrummet imorgon som förra året? Skulle vår fröken vara på samma sätt som förra året? Skulle vi kanske ha samma klassrum? Nä det skulle vi nog inte, för 2 orna förra året gick ju i korridoren under så det skulle nog vi göra också….

Jag hörde mitt namn som långt bort i fjärran. Skjut da…Skjut da, ta bollen da!!! Jag ryckte till där jag stod och såg hur bollen var på väg emot mig. Va, tänkte jag. Matchen hade börjat, varför sa ingen nåt? Jag började springa mot bollen, fick den i en luftvolt på högra fotbladet och sköt allt vad jag kunde. Bollen gick upp i en vid båge i motsatt riktning mot vad jag hade tänkt mig. Bara att börja om. Hörna, inkast, anfall och efter halva matchen med liknande inhopp från min sida föreslog Jenke att jag skulle spela back istället eftersom jag verkade så bra på att kasta mig över bollen och få stopp på den, och det var jag nog. Vad han inte sa, vilket jag kände i luften, var att jag sen inte var lika bra på att få iväg den, men okej då. Back var väl inte det sämsta och jag kände själv att jag kanske skulle göra bättre ifrån mig där, så vi omformerade oss i halvlek och matchen satte åter igång. Nu gick det bättre för vårt lag och efter en del lyckade anfall och försvarsspel, hade vi kvitterat från ett underläge och ställningen var nu lika.

Jag satsade allt. Hade jag span på en anfallande motspelare och möjlighet att stoppa honom gjorde jag det. Jag sköt fram som en torped skjuten från en ubåt där det gällde att till varje pris försvara fosterlandets heder. Vid flera tillfällen landade jag ovanpå motspelaren som hamnade under mig helt ur stånd att kunna göra något åt saken. Bollen rullade vidare och kunde i bästa fall fångas upp av någon av våra anfallare och motståndarna började efter en stund protestera. Dom började tycka att jag var lite väl närgången och började prata om straffläggning. Nu var detta en gårdsmatch i mitten på 1950 talet och vi spelare var grabbar boende i förortskasernerna runt om och ingen var domare, så matchen rullade vidare ända tills vi hörde en gäll stämma från ett av köksfönstren intill gräsplanen och vår målvakt var tvungen att lämna spelet och gå upp till sig för att äta. Panik i lägret. Vi hade ingen målvakt. Vi hade i det här läget tagit ledningen med 2 mål mot 1, men utan målvakt skulle vi stå oss slätt. Motståndarna ville inte ge oss tid för omgruppering utan ville nu ta sin chans till att kvittera. Jenke, som blivit lite av vårt lags kapten, beordrade in mig i mål. Han menade att vi fick klara oss med en back och det var precis det här jag inte ville vara med om men inte heller kunde nobba.

Jag kände mig degraderad. Inte för att jag tyckte att målvakter var mindre värda i sig utan för att jag som person kände mig totalt ointresserad av att vara det, så på det viset upplevde jag att jag i den här matchen lyckats att avancera baklänges som jag nämnde i början av berättelsen. Men inget att göra åt det. Bara att bita i det sura äpplet och erkänna för sig själv att det var som det var. Jag lomade in i målet som bestod av två av gatukontorets markeringskäppar vi stulit från ett gatuarbete längre bort. Matchen startade igen och vårt lag drog upp tempot och tryckte på ordentligt vilket betydde att det inte hände så mycket där jag stod. Motståndarna hade svårt att få till ett anfall vilket gjorde att min tillvaro nu blev allt långsammare och långsammare. Det var livsviktigt för vårt lag att behålla ledningen eftersom ett oavgjort räknades som nederlag och hur inställd jag än var på att rädda den boll som skulle komma blev det ändå allt svårare att hålla koncentrationen uppe när inget hände, så mina tankar började nu åter vandra till vad som komma skulle nästföljande dag vid uppropet i skolan.

Så stod jag där igen, dammig och med håret på ända och ena skosnöret oknutet och befann mig långt bort från matchen då jag någonstans i fjärran hörde samma rop som tidigare i matchens början. Fast istället för skjut da… skjut da så hörde jag, ta den da… ta den da!!! Och jag vaknade till i samma sekund som jag såg bollen komma som en projektil rakt emot mig. Det var ett hårt skott och min bröstkorg som tog smällen fick sig en rejäl dunk. Jag for baklänges med bollen i famnen och min vänstra fot klev på mina oknutna skosnören på den högra foten som i sin tur gjorde att jag också for raklång åt sidan och låg vertikalt i luften och i en tiondels sekund såg ut som ett Brasilianskt fotbollsproffs som gör allt för att fånga bollen. Så sa i alla fall min kompis Bolle vid ett senare tillfälle och vid tillfället valde ja att tro honom.

Jag hörde jublet runt mig där jag låg med näsan nedborrad i gräset. Matchen var slut och vi hade vunnit på grund av min räddning. Vi vann med 2 mål mot 1 men det hade kunnat bli oavgjort om jag inte hade gjort en så enorm insats, fick jag höra utav mina medspelare, som dansade runt mig och sjöng segersånger. Jag som egentligen råkade stoppa bollen av en slump valde att hålla masken och spela med. Det är ju inte varje dag man blir hyllad som matchens hjälte precis. Sången och sorlet avbröts när min mammas röst myndigt flög genom luften och jag tittade upp mot vårt fönster och fick klart för mig att det var dags för mig också att äta söndagsmiddag.

- Men så du ser ut, sa hon när jag stod där, lyckligt leende i hallen och hon betraktade sin sons jord och gräsfläckar på hans knän och hans armbågar.

tisdag 24 augusti 2010

GETINGDÖDAREN, Självbiografisk kortnovell (8)

Mitt första sommarlov började närma sig sitt slut. Getingsommaren 1955 gav mig upplevelser jag skulle bära med mig genom livet. Vita frun och konsten att busvissla var bara ett par av dom saker som jag skulle minnas. På vår veranda satt ofta, förutom jag, morsan och farsan även farmor och farfar och gammelmorfar med sitt dragspel i knäet. Farfar som jag kallade för godisfarfar eftersom han var handelsresande i godis och kexchoklad på Kanolds. Han åkte runt i Mellansverige och besökte butiker och kiosker och saluförde produkterna och hade låtit mig följa med på ett par turer där jag stolt och klädd i väst stegade in i handelsbodarna och la upp min lilla portfölj på disken samtidigt som farfar la upp sin för att visa prover för butiksinnehavaren. Vi öppnade våra portföljer samtidigt och medan han lät affärsinnehavaren provsmaka dom olika godsakerna, provsmakade även jag på innehållet i min väska som därför snabbt tog slut och krävde påfyllning.

Gammelmorfar satt ofta med sitt dragspel på vår loggia (veranda), eller handklaver som han själv kallade det och spelade. Han och min farmor spelade tillsammans ibland. Tyvärr var det en och samma låt om och om igen, men festligt var det innan nubbarna blivit alltför många och man skulle lösa världspolitiken. Gammelmorfar som bodde hemma hos oss i Hägersten en period viskade till mig och avslöjade i förtrolighet att när han en dag skulle dö, ville han dö med stövlarna på. Helst skulle det ske i någon slags tvekamp av något slag. Armbrytning, fingerkrok eller liknande. I mina ögon, en verklig kämpe från den gamla tiden. Trots sin ålder, stark, seniga muskler. Stolt och rakryggad. Alltid igång med något. Lång mörk rock och bredbrättad hatt som han gentlemannamässigt lyfte vid möte av varje kvinna. Känd som okänd.

Denna sensommar, 1955 var en verklig getingsommar och jag tog på mig rollen som getingjägare och utvecklade en metod som gjorde att jag lyckades fånga dessa små monster som hade stuckit både mig och mina närmsta flera gånger. Jag närmade mig dom på ett sätt som gjorde att dom inte tog notis om mig och i ett, för dom obevakat ögonblick, låg dom där i min burk som jag snabbt hade satt locket på. Vi hade en fläkt sittande på väggen i köket. Om man drog i ett snöre så satte propellern igång och genom gallret på framsidan av fläkten där den sköna svala luften virvlade ut, virvlade getingarna in. Dom blev inte bara yra i huvudet, dom dog på kuppen för dom kom inte ut förrän den dagen vi skulle lämna huset och stänga igen för säsongen. Det gick till som så att farsan som tyckte att fläkten hade börjat fungera sämre och sämre plockade ner den från väggen och öppnade för att se vad som var orsaken. Orsaken visade sig då vara… just det. Ur fläkten rasade en mindre armé av döda getingar och farsan som i grunden ibland var mer djurvän än människovän visste inte hur han skulle reagera.
- Det var det jävligaste, var allt han fick ur sig och gav
mig en blick jag fortfarande inte har lyckats tyda.
För det mesta förstod jag direkt när han blev förbannad. Det fanns ingen tvekan i hans blick när han tände till och då fick man passa sig, men denna gång vet jag inte riktigt? Blev han riktigt förbannad för något jag gjort så sa han att jag var en mollusk. Denna gång sa han ingenting men jag såg på honom att han tyckte det var grymt och så här i efterhand kan jag hålla med honom. Men 7 år gammal och krigare… tja och detta var den fiende som härjade just då.

Mina föräldrar sopade upp liken, begravde dem i komposten och nästa dag lämnade vi sommarhuset och några timmar senare klev vi över tröskeln i Hägersten och ytterligare några dagar senare var det upprop i skolan och getingdödaren började i andra klass.

”För ett par år sedan var jag ute vid sommarstugan och betraktade huset och tomten på avstånd. Jag satt i bilen som jag parkerat på samma ställe som Sigge for av vägen in i skräphögen när han spelade Vita frun och jag tänkte tillbaka och lät blickarna svepa utmed fasaden och längs med gräsmattan och efter en stund tog jag upp mitt block och min penna och började skriva på en låt som är en betraktelse av det jag såg och en liten vandring tillbaka i minnet. Jag kommer att ha med den som en av dom 10 tal låtar vi ska spela nu på lördag 28/8 2010 då vi spelar på Gröndals hamnfest i Stockholm kl. 16 30 och jag lägger in texten här nedan för den som är intresserad.”
------------------
Låt nr hundra

Står här och ser över trakten, minnen far i mitt jag
Ser hur jag sitter på loggian, vid husets gråblå fasad
På gräsmattan borta vid boden, står en cykel lutad mot dörren
Det var den jag själv en gång hade, när jag upptäckte världen runt om

Färgen på grinden har flagnat, brevlådan sitter på sned
På grusvägen längs med staketet, hörs röster från tiden då
Hör mig själv och dom andra, planera nå´t äventyr
Jag skriver på låt nr hundra, ja den handlar mycket om det

Som var innan jag själv blev vuxen, men efter det att jag såg
Ljusets första hälsning, en höstdag för länge sen

Brännboll på ängen i solen, sen iväg till närmsta sjö
Hemliga kojor i skogen, där smygrök och häxblandning flöt
Den stora kärleken, ryska posten och nyfikenhet
Jag skriver på låt nr hundra, ja den handlar mycket om det

Som var innan jag själv blev vuxen, men efter det att jag såg
Ljusets första hälsning, en höstdag för länge sen

Text och Musik Björn Holmer

fredag 30 juli 2010

BUSVISSLINGEN, Självbiografisk kortnovell (7)

Sigge, som så dramatiskt spelade VITA FRUN i novell nr. 6, var något yngre än jag och deras sommartomt gränsade till vår. När vi ville ha kontakt med varandra utvecklade vi med tiden ett anropsrop som gick ut på att vi hoade 4 gånger rätt ut i luften invid staketet med riktning mot den andres tomt. Om den andre var hemma svarade han på samma sätt och vi möttes vid tomtgränsen där vi sedan drog upp
dagens planer. Med tiden lärde sig Sigge dock att busvissla istället för att hoa och eftersom jag inte ville vara sämre satte jag igång att öva på den konsten jag också. Sigge hade lärt sig av sina storebröder och jag som inte hade några fick lov att använda Sigge som lärare. Det gick trögt och jag kunde inte undgå att höra triumfen i Sigges röst när han sa att:
- Du lär dig väl när du blir större.
Han hade lärt sig att lägga tungspetsen i ett kupformat veck och på det sättet få fram ett starkt visselljud och min irritation över att inte lyckas visste inga gränser. Jag övade och övade men fick bara fram ett dovt luftljud som knappt hördes om man inte stod alldeles intill. Jag fick vackert fortsätta att hoa över staketet när jag ville ha kontakt, medan Sigge langade iväg fyra vassa busvisslingar som skar in i mitt självförtroende. Jag brukade ibland gå upp i skogen intill och för mig själv blåsa och blåsa men utan framgång.

Några veckor gick och jag fick ett tips av en annan kompis att försöka använda mig av fingrarna istället. Två fingrar in mot tungspetsen och pressa försiktigt och blås. Jag försökte försiktigt och på tredje försöket sköt ett skarpt visselljud fram över läpparna och fortsatte bort mellan trädstammarna. Jag hade lyckats. Jag hade äntligen kommit i mål. Att det var med hjälp av fingrarna gjorde inget, särskilt när jag efter en stund upptäckte att jag kunde få fram ett ännu starkare ljud om jag använde bara ena handen och satte pekfinger och tumme ihop mot tungspetsen. Jag höll mig för mig själv resten av den dagen och gjorde en stor lov in i, den förhållandevis djupa skogen som fanns intill oss, och bara visslade. Jag gick där och busvisslade för mig själv och jag var stolt och jag tänkte på hur förvånad Sigge skulle bli nu när vi träffades igen och det inte bara var han som kunde busvissla på mig. Jag tänkte att jag skulle gå upp tidigt följande dag och ställa mig vid staketet innan han hade kommit igång och lägga av världens brakvissling, för jag skulle inte kunna visa det direkt eftersom han var iväg någonstans med sin familj denna kväll och skulle inte komma hem förrän sent.

När jag kom hem var det dags att gå in direkt och göra kväll. Jag ville naturligtvis dock visa mina föräldrar min nya färdighet så när jag klev in i huset och min mor stod där framför mig med ryggen mot köksdelen satte jag fingrarna i munnen och tog i för kung och fosterland. Den starka, höga visslingen jag framkallade skar som om ett jetplan skulle ha korsat luftrummet mellan matdelen och köksbänken och
min mor formligen studsade in mot spisen. Hon blev stående och såg på mig med stora, uppspärrade och skräckslagna ögon, och jag som väntade mig att hon skulle bli överväldigad, och lika stolt som jag var, blev helt tillplattad när hon
utbrast:
- Men vad håller du på med?!! Var har du lärt dig dom där dumheterna? Tänk va… Tänk på dina klasskamrater där hemma istället. Göran spelar piano och Jens spelar trumpet och Sara spelar flöjt och du… Du lägger ner din energi på att lära dig busvissla. Och så du ser ut! Smutsig i ansiktet och skavsår på armbågarna och hål på byxorna var och var annan dag. Se på John så prydligt klädd han är. Varför kan du inte försöka se lika vårdad ut som han. Om jag ger dig hela och rena kläder på morgonen så kommer du hem och ser ut som om du ålat dig fram på marken hela dagen. Varför går du inte med i skolorkestern igen och lär dig spela trumpet istället för att busvissla när vi kommer hem till hösten?” Dumheter!!!

Det var ord och inga visor och reaktionen verkade aldrig vilja upphöra. Jag blev mindre och mindre och lagom till att farsan kom in från tomten där han gjort något med potatisen, kändes det som om jag inte fanns längre, och blev därför förvånad när han frågande tilltalade mig och ville veta vad jag ställt till med. Han hade tydligen inte hört min vissling dit ut, vilket väl var ett minus i min värld men ändå ganska skönt just vid det här tillfället.

Det där med skolorkestern var nämligen en historia i sig som inte min mor kunde släppa. Det började med att jag skulle börja spela blockflöjt ett drygt halvår tidigare, vilket jag tröttnade ganska snabbt på. I första klass fick vi alla pröva på det och det lät ju ganska bra när alla i klassen till slut lyckades träffa samma hål med höger pekfingertopp, men att själv gå efter plugget och sitta och blåsa enformiga skalor och små visor, var inget för mig. Jag sökte istället in till skolorkestern, vilket man kunde göra som förstaklassare, och där valde jag trumpet för trumpetaren fick stå längst fram när orkestern spelade för publik. Det fick i alla fall Jens göra och jag tänkte att om jag gjorde det också skulle mamma bli stolt över mig, men det fanns inga trumpetarplatser kvar. Jag fick istället spela bastuba. Vi var tre som skulle spela bastuba och våra platser var längst bak. Där stod vi och var helt skymda bakom dom väldiga blåsinstrumenten vi hade framför oss. Jag släpade den stora bastuban fram och tillbaka mellan skolan och mitt pojkrum, men tröttnade när jag efter några månader fick frågan av Kjelle, som bodde under oss, om jag inte skulle sluta spela skalor någon gång så dom kunde lyssna på sin radio och på sin grammofon istället.

Där slutade min synnerligen snabba och intensiva karriär inom orkestersvängen till min mammas stora besvikelse. Min mammas kroppsspråk var mer än tydligt när hon sedan, på skolavslutningsdagen, stod där och såg på oss där vi vattenkammade och fina stod uppställda på skolgården och sjöng den Blomstertid nu kommer och Jens, som istället för att stå tillsammans med oss i sin klass, stod uppställd i främsta ledet i skolorkestern en bit därifrån, beredd att med trumpeten i handen marschera iväg över den asfalterade skolgården och tuta marscher och annat iklädd sin prydliga skolorkestersuniform. Det enda jag vid det tillfället kunde stoltsera med var att jag, ännu inte hade fått en enda smutsfläck på mina byxor. Som sagt inte ännu, men dagen var långtifrån över.

Nåväl, allt detta hant jag tänka på där jag stod och skulle förklara för farsan varför mamma var arg. För det krävde hon:
- Jag visslade.
- Busvisslade, fyllde min mor frankt i. Busvisslingen höll på att skrämma vettet ur mig och jag trodde jag skulle få en hjärtattack och höll på att bränna mig på spisen…
- Jaha, där ser man. Grabben lär sig i alla fall något. Inte helt obildbar med andra ord, sa farsan och såg sträng ut som han brukade.

Följande morgon blev det i alla fall applåder från Sigge när jag för första gången i mitt liv visslade på honom och hela den dagen gick åt till att bara cykla runt och busvissla i tid och otid. Livet lekte igen.

Samtliga namn är fingerade.

onsdag 7 juli 2010

VITA FRUN, Självbiografisk kortnovell (6)

Vi var fem sammansvurna som i ficklampans sken satt och hukade och berättade
spökhistorier för varandra. Utifrån måste det ha sett mycket underligt ut om man tittade in genom fönstren i den lilla gäststugan nere i hörnet av tomten. Om man inte visste varför vill säga. Att där inne satt tre killar och två tjejer som gjorde allt för att skrämma upp varandra. Ljusstrålen svepte runt innanför rutorna i det övrigt mörka huset. Fem sommarlovslediga unga medborgare i mitten 1950. För mig livets första sommarlov. Dom andra var något äldre och var inne på sitt andra respektive tredje sommarlov. Vi skulle varit sex vid det här tillfället men Sigge, som var den allra yngste i gänget och även han inne på sitt första sommarlov, hade avvikit en stund tidigare med anledning av att han var tvungen att hjälpa sin storebrorsa med något. Hade han sagt till tjejerna, men det var påhitt. I själva verket skulle han förbereda Vita Fruns ankomst. Det hade vi grabbar planerat tillsammans innan tjejerna hade anlänt tidigare på kvällen. Vi hade noga struktuerat upp hela händelsekedjan. Vi hade planerat att, när skymningen svepte in över fältet utanför, så skulle Sigge komma gående iklädd en speciell vit särk som Kalle hade norpat hemma hos sig. Han skulle skrida fram precis på ett sånt sätt som det berättades i spökhistorierna att Vita
Frun gjorde. Jag hade som uppgift att sitta vid fönstret så att jag skulle upptäcka henne där utanför och då ropa uppskrämt att där är hon. Detta skulle ske samtidigt som Ludde, som var den som hade som uppgift att vara berättare, hade nått till slutet av den fasansfulla historien till stycket när hon kommer svepande genom det lilla samhället för att ta ut sin hämnd på den fruktansvärda oförrätt hon åsamkats när hon några år tidigare hade mördats. Vita fruns återkomst till den lilla byn för att hämnas var det idealiska tillfället att låta Sigge skrida fram utanför den lilla stugan i skymningen. Sigge skulle avvakta en bit bort och från sin utsiktspunkt kunna se när jag fladdrade med gardinen på ett uppgjort sätt hade vi bestämt. Det hela var noga förberett av oss grabbar. Anna och Carina hade inte en aning om vad vi hade i kikaren.

Så lade sig ljuset över fältet som om det var på väg att krypa ner i den stora gräsbädden för att sova och skymningen tryckte sig sakta fram och vi hade tur, för det var inte vilken skymning som helst. Bort ifrån den lilla grusvägen och backen som löpte i kanten av fältet såg det plötsligt ut som dansande slöjor. Kalluften i samverkan med dagens värme byggde dimmslöjor vilket Anna och Carina såg och påpekade och menade att där ute kanske Vita Frun fanns vilket gjorde att Ludde då automatiskt föreslog att han skulle berätta om henne. Alla bejakade förslaget, trots att vi allihop hade hört historien massor av gånger förut.
- Släck ficklampan då, sa Ludde. Det blir mer spänning då så att säga.

Ludde började sin berättelse om den olycksaliga händelsen och hade knappt kommit igång förrän Anna skräckslaget ropade:
-HJÄLP....! TITTA.......
Hon stirrade med skrämda ögon ut genom fönstret där jag satt och när jag vred på huvudet fick jag se en vettvilling som insvept i ett stort vitt lakan kom cyklande ner för grusvägen i full fart. Vi grabbar begrep snabbt att det var Sigge som regiserat om scenen lite. Istället för den vita särken hade han tagit ett lakan eftersom det var så stort att han kunde svepa in sig i det helt och hållet och därför inte kunde identifieras. Att han hade tagit cykeln istället för att dansa fram var väl mest en nyck och att han hade trott att jag hade fladdrat med gardinen och på det viset gett klartecken när jag inte hade gjort det, det var en synvilla, berättade han vid ett senare tillfälle.

Den svaga nedförsbacken var tillräckligt stark och brant för att kunna driva upp farten ordentligt om man inte höll emot utan istället, som Sigge ofta gjorde, drog på så pedalerna svissade runt som propellrar. Detta var det som skedde. Sigges fötter trampade allt vad dom kunde. Lakanet stod som en vit flagga i hård motvind. Bit för bit gled det bakåt och lämnade succesivt Sigges kropp. Vi inne i stugan stod tysta och kunde med gapande munnar se detta skådespel hur nu lakanet i högsta fart lämnade Sigges axlar och fladdrande snurrade in sig i navet på cykeln.

Reaktionen var omedelbar. Cykeln tvärstannade, dock inte Sigge som av centrufigalkraften fortsatte som skjuten ur en kanon i riktning mot den stora skräphögen intill grusvägen. Skräphögen hade jag tillsammans med min farsa skapat med omsorg och jag tänkte med fasa på vad han skulle säga när han fick se att innehållet i högen skingrats ut över grusvägen och fältet. Anna och Carina var först ut. Vi grabbar sa ingenting och stod med gapande munnar och såg på varandra några sekunder innan vi följde efter våra tjejkompisar.

Sigge låg längst underst i bråten och hans skrubbsår och blåmärken bultade så högt att vi som hade erfarenhet av dylika skador lätt kunde känna vad han kände. Vi hörde ett lätt stönande där nere och vi grävde fram honom och han tittade på oss. Han låg i sådan vinkel att han inte såg Anna och Carina och visste inte därför att dom stod snett bakom honom och han sa:
- Blev dom rädda?


Alla namn är fingerade

söndag 13 juni 2010

MUREN, Självbiografisk kortnovell (5)

”Där kommer du och få se soldater som har krigat i andra världskriget” sa Bengan och Bolle när jag berättade att jag skulle följa med till Tyskland på semester på mitt första sommarlov. Det var 10 år sedan som andra värdskriget tog slut och för oss smågrabbar kändes det både nära och långt bort, men tillräckligt nära för att det skulle kännas verkligt på det viset som dom uttryckte det.

Vi skulle åka till Travemunde. Där hade mina föräldrar hyrt en lägenhet som var inhyst i ett fyrtorn. I huset bodde också dom som ägde lägenheten. Ett äldre par med en hund. En spets som hette Kessy och som skulle bli min bästis under dom följande två veckorna. Kessy var en matglad liten bästis som ofta försökte att äta upp min mat när hennes var slut. Jag fick passa mig om det var mat som jag tyckte om, så det inte plötsligt var tomt på tallriken. Mat jag inte tyckte om var jag inte så påpasslig med att vakta. Vi åt i en berså utanför vår lilla lägenhet med utsikt ner mot den stora sandstranden när det var fint väder och Kessy som var mycket läraktig lärde sig snart vilka tider som gällde och på vilken stol jag brukade sitta. Det hela var mycket praktiskt eftersom ju allt som serverades inte var i min smak men ofta i Kessys smak. Omärkligt kunde jag skicka ner bitar under bordet jag inte tyckte om och ganska snart var det tomt på min tallrik, vilket fick värdinnan att gång på gång berömma mig för min goda matlust. Sånt gillade hon.

Under den här perioden var Tyskland delat. När dom allierade hade vunnit andra världskriget och man i princip hade mött varandra i mitten av Tyskland, delade man upp landet i olika delar. Så fort man kommit överens om hur gränserna skulle dras, byggde Ryssarna en mur i Berlin och drog kraftig taggtråd i resten av Tyskland för att skilja deras område från väst. Många tragedier utspelade sig när man gjorde detta. Gränsen och skiljelinjen drogs utan hänsyn till människorna. Släkter, familjer, äkta par, föräldrar / barn, vänner, arbetsgrupper delades och hamnade på var sin sida om skiljelinjen. Många försökte nå varandra genom taggtråden. Man sträckte ut sina händer för att greppa tag i varandra och på det viset försöka få över den andra personen till sitt område. Oftast var det människor på östsidan som försökte ta sig över till västsidan, men taggtrådsområdet som blev bredare och bredare blev allt svårare att forcera och många blev skjutna av vakterna från öst under försöken och blev liggande inne i taggtrådsområdet till anhörigas förtvivlan som ofta stod och väntade på västsidan och utan att kunna göra något bevittnade katastrofen.

En del av denna skiljelinje löpte strax öster om Travemunde. Efter att vi gjort en utflykt till Lubeck och bevittnat den gamla staden där och den lutande stadsporten for vi till gränsen uppe vid havet. Vi gick omkring i området invid det stora ingenmanslandet och tittade bort mot östsidan och såg där tre unga flickor som stod och vinkade åt vårt håll. I vakttornet intill satt två soldater, förmodligen inte mycket äldre än flickorna, och riktade sina kulsprutor mot oss. Farsan stod länge och tittade åt deras håll. Han tände en cigarett, drog ett djupt halsbloss och vinkade tillbaka. Vi var tysta. Jag var tyst, morsan var tyst och farsan likaså. Ett slags märklig stämning la sig över oss när vi sen såg hur flickorna plockade upp rosor dom hade i en korg och kastade allt vad dom kunde in i området. Någon kanske hade blivit skjuten just där under ett flyktförsök, trodde farsan. Kanske en anhörig till flickorna.

Den allvarliga, nästan religiösa stämningen, bröts plötsligt då två stora turistbussar fulla med amerikanska turister bromsade in så vägdammet rykte kring däcken. Plötsligt var området fyllt av hojtande cowboys som i Europa på den här tiden gjort sig kända för att alltid ha största bilarna, största träden, största allt möjligt, och vi såg hur flickorna på den andra sidan drog sig bakåt och försvann. Vi promenerade då rätt igenom den bullriga turistgruppen, bort mot busshållplatsen för att oss tillbaka till Travemunde.

När vi lämnade Travemunde några dagar senare och när vi gått ombord på den stora passagerarbåten med riktning mot Trelleborg, stod Kessy och hennes matte och husse på kajen och vinkade farväl. Värdparet ropade något på tyska och farsan förklarade att dom ropade att vi var välkomna tillbaka. Kessy skällde två gånger och vad hon sa vet vi inte. Kanske tackade hon för dom tyska korvarna och surkålen hon fått av mig.